Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Viktor Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slutar dikten med den rena ovissheten: »Men svaret på ’Vadan och
Varthän?’ — var gömt på det tigande Mörkrets knän.» Men
Rydberg stannar dock icke vid detta; i slutstrofen framträder moderns
gestalt, barndomsminnet han bar innerst i själen, och hon ger honom
väl icke ett direkt svar på hans frågor, men en tröstande känsla av
oändligheten och evigheten.
Liksom han här på en inre, mystisk väg får en intuitiv lösning på
världsgåtorna, som visserligen icke formuleras i ett direkt påstående,
men som skänker hans känsla vad den behöver, så sker det ock i
hans nästa stora filosofiska dikt Drömliv (början av 1876). Den är
till en del en omarbetning av ungdomsdikten Två i sadeln, men den
ursprungliga diktens byronromantiska erotiska svärmeri har här
förvandlats till ett rent filosofiskt innehåll. Denna gång skänker
upplevelsen av naturmystiken honom den världsåskådning han begär. Väl
tycktes det som hade han i Skogsrået fördömt det passiva försjunkande
i naturstämningarna, som för honom innebar faran av att gripas av
apatisk liknöjdhet för yttervärlden, för människornas och handlingens
värld. Men redan i den ungefär samtidigt med Skogsrået tillkomna
dikten Baldersbålet hade han låtit naturen, »stormens stämmor i de
skumma moar», uttala de visdomsord Oden viskade i den döde
Balders öra: »livets strid har mening, — djupsta fall har tröst.» Och
i Drömliv visar sig åter hur Rydbergs djupaste tankar tyckas födas,
då han ensam i naturen helt kan uppgå i den. Rydbergs romantiska
naturmystik och den nyplatonska filosofiens tankar smälta samman
till en enhet:
Och du känner alltmer, hur han strängas, din håg,
till en samklang med skogens högtidliga sus,
och som insjön de himmelska facklornas tåg
skall du spegla i hjärtat det evigas ljus,
och ditt liv är en strimma i dagrarnes spel
och en ton uti sfärers förklingande ljud,
av det stora, det drömmande hela en del,
som förnimmer, att skapelsen drömmer om Gud.
Ty de viska, att stridens och smärtans mystär
är fullkomningens villkor och själarnas rätt,
att det drag utav vemod, som skapelsen bär,
är av trånad att skåda en ädlare ätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
