Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Viktor Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skära toner i folkens frihetssång». Liksom i Drömliv antydes att
detta nya jordiska frihetsrike också skall innebära idérikets,
Gudsrikets tillkomst på jorden: »Se, jorden blir Guds rike! Se,
mänskligheten finner Gud!» Men vid den mörka klockan sitter demonen,
mörk som Nero som även bar ett demoniskt drag inom sig, och
spanar, om icke all den uselhet också Nero fann bland människorna skall
överväldiga det rena och ungdomskraftiga, allt det som sammanfattas i
»det godas helga ideal». Och sker detta, då ringer han in
världsundergångens stund. Här diskutera icke, som i Prometeus och
Ahasverus, de två makterna med varandra, här ställas de mot varandra
som två världsprinciper. Den mörke demonen är icke en
personifikation av det onda; han är en makt Rydberg själv har förnummit i
sitt inre under sina hopplösa perioder, då världsförintelsen tyckts
honom som en befrielse för världen. Dikten koncipierades en
augustikväll, då Rydberg gått ned till havsstranden för att fullborda en
annan dikt: »men vågbruset mot stenen, på vilken jag satt, och ett svart
moln, som kom vandrande över mitt huvud, gåvo mig en helt annan
visa att sjunga». Skuggan av det svarta molnet på himlen kallade
fram stämningar från de stunder, då svarta moln seglat fram över
Rydbergs själ. Demonen har han tänkt sig, säger han själv, »som
ett väsen av dyster skönhet, ett slags straffängel, som älskar det goda
och hatar det onda, men likväl demonisk i det avseende, att han har
en estetisk tjusning av tanken på det storartade i en hopplös och,
sedan idealen vikit, fullkomligt värdelös världs förstörelse». Det
idealistiskt optimistiska i Rydbergs sinne står här gentemot det svartsynt
pessimistiska utan att han låter någotdera definitivt segra.
I Tomten och i Älvan till flickan (båda 1881) upptar han åter
frågorna från Vadan och varthän? Tomten har i miljöskildringen —
den kalla midvinternatten — samma realism, som fanns i de
inledande stroferna i denna dikt och som även, fastän buren av en stark
lyrisk flykt, kom fram i Träsnittet i psalmboken. Men kring bilden
av den sovande gården går det ett sus av de gamla, eviga frågorna:
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
