Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Signaturerna — Snoilsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SIGNATURERNA — SNOILSKY
Inledning.
I den svenska lyriken var 1850-talet en avmattningens tid utan
nya insatser och utan kraftiga tag. Då Atterbom 1855 dog
tedde det sig som även ett yttre insegel på vad som redan
länge varit ett faktum: att romantikens livskraft var förbi.
Den livliga, storordiga studentpoesi med politisk eller specifikt
studentidealistisk prägel, som i synnerhet frodats på 1840 talet, hade
också efter Krimkrigets dagar avmattats. Och Wennerbergs
älskvärda Glunt-poesi tillhörde även den redan ett förgånget tidsskede.
Den mest betydande skalden var nu Talis Qualis, som tämligen
ensam företrädde den stora diktningen. I Finland var Runeberg under
1850-talet så gott som tyst, tills andra häftet av Fänrik Ståls sägner
utkom 1860. Men Topelius utgav där 1845—1854 sina
Ljungblommor, som litet senare (1860) utkommo även på svenskt förlag och blevo
mycket lästa också i Sverige — hans Vintergatan hörde till 1860- och
1870-talens mest älskade deklamationsnummer.
Uppsala kände starkt denna döda tid i Sveriges litteratur. Dess
andliga liv var jämförelsevis matt. Visserligen verkade Boström ännu
där, och visserligen hade hans filosofi, den sista utlöparen av de stora
idealistiska systemen från 1800-talets början, en tämligen obestridd
makt över de ungas tänkande. Men någon i högre grad inspirerande
kraft besatt den icke — åtminstone icke då den i politiken
konservativt bekämpade representationsreformen, men kanske något mera då
den vände sig mot den strängaste teologiska konservatismens dogmer
om helvetesstraffen. Litteraturhistorien företräddes av B. E.
Malmström, som riktade sina föreläsningar mot romantiken och talade för
en ny, mer realistisk diktning. Hans föreläsningar hade otvivelaktigt
ett icke ringa inflytande på ungdomen, men personligen stod han
den fjärran, sluten och inbunden som han var, och hans verkan blev
därför mindre än den kunnat vara — hans egen diktning hade ju
redan tidigare tystnat. Den uppsaliensiska dikten hade under
1850-talet ingen märkligare företrädare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:54:29 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/7/0077.html
