Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Signaturerna — Snoilsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Som en reaktion mot tegnérismen får det måhända även betraktas
att de undvika fornnordiska motiv och stildrag, ehuru de av Dietrichson
rekommenderade danska och norska mönstren kunnat uppmuntra till
sådana. Detta gäller dock blott den egentliga signaturperioden; i
synnerhet Wirsén ger längre fram uttryck åt sin stora Tegnérbeundran
och skriver både patriotisk och officiell retorisk poesi med denne
som förebild.
Den typiska signaturlyriken — Snoilsky åter i viss mån undan-
tagen — håller sig emellertid till små, begränsade motiv utan några
vidare utblickar. Då Klockhoff i Trasten säger:
En trast i furuskogen,
en liten trast jag är;
jag far ej vitt i världen:
här är mig kärast, här.
Här äger jag i granen
mitt stilla, lugna bo,
och här för skog och bölja
jag sjunger glad min ro
sä är detta nog rätt kännetecknande för gruppens genomsnittspoesh
Den handlar till mycket stor del om fåglar och blommor och dylikt-
Eller ock är det menlösa barndomsminnen, skildrade elegiskt och litet
sentimentalt. Signaturernas kärleksdiktning gäller också i regeln ung-
domens oskyldiga, blodlösa svärmeri, som nätt och jämnt hunnit
växa ur barndomskamratskapets dräkt. Det är idylliskt och älskvärt,
men det har intet personligt djup. Formen är i allmänhet korrekt,
mjuk och fläcklös, men icke heller den visar nya tendenser av någon
större räckvidd. Det är den efterromantiska diktens form med und-
vikande av de högtravande, patetiska uttrycken.
Signaturerna inledde icke, som de en gång tänkt att de skulle göra,
något nytt skede i den svenska diktens utveckling. De blevo blott
en övergångsgeneration, som nu tyckes långt närmare förenad med
det föregående än med det efterföljande. Något allvarligare motstånd
mötte de icke heller av sin samtid, om än Dietrichson på många håll blev
illa ansedd för sina kritiska uttalanden om Tegnér. Men under sextio-
talets senare hälft och under sjuttiotalet träda de utan någon kamp
fram som det svenska litterära livets utåt representativa ledare. De
ge ut de flesta av tidens auktoritativa tidskrifter: Nyblom redigerar
från 1865 Svensk Litteraturtidskrift, signaturernas egentliga kritiska
organ, där bl. a. Klockhoff och Wikner medarbeta, Hans Forssell, t***
en början tillsammans med Wirsén, utger dess fortsättning Svensk
Tidskrift (från 1869), C. von Bergen grundar 1868 Framtiden, Edvard
Bäckström är redaktör för sista årgången av den huvudsakligen skön-
litterära tidskriften Nu (1875—1877). Då Bäckström 1877 blev huvud’
redaktör för Post- och Inrikes Tidningar blev denna tidning i mycke1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
