Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Signaturerna — Snoilsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konservativa aristokratiska societet hans skilsmässa och hans nya gifter-
mål inneburo. Ur dessa känslor framgå en hel rad dikter, i vilka han
övertygat, stundom gripande, ofta med mycket bjärt framhävande av
den skriande motsatsen mellan fattigmans och rikemans liv, förkunnar
barmhärtighetens och broderskapets plikt (För sent, Vid moskén, Den
tjänande brodern, Misericordia, Emigrationen, Gossarne leka soldat,
Så och ej annorlunda, En sovereign, Genom gallret, Tidningspojken);
sitt klassiska uttryck fick denna maning i de berömda raderna ur
Den tjänande brodern:
Tryck själva den valkiga handen,
ej blott en penning i den!
Men hur ärligt och djupt känt hans krav på social rättvisa än är
blandar sig dock i hans diktning en känsla av ångest för vad detta
kravs förverkligande skall föra med sig — en ångest för att de fat-
tiga och förtryckta, då de en gång resa sig, skola krossa hela den
kulturella lyxens och skönhetens idyllvärld, vid vilken hans hjärta
med så otaliga trådar är fästat. Han fruktar revolutionen, vad han
drömmer om är försoning. En gång för länge sedan hade han 1
Konstberiderskan (i Orchidéer) djärvt siat om hur hon skulle hämnas
på dem, som förtryckt hennes släkt och jämlikar. Ett decennium
senare trodde han sig verkligen se denna hämnd komma i en annan,
hemskare form; det var under Pariskommunens dagar, då han full aV
ångest skrev sonetten Världsskymning. Han förnam då hotet av »en
dimmig, tusenhövdad Caliban»:
otålig arving till kulturens arv,
naturlig son utav ett tidevarv,
då vetenskapen uppfann nya bomber.
När han nu, ännu ett decennium senare, åter gripes av tanken på
de hungrande och elända, kommer på nytt ångestkänslan fram. Den
synes i Den tjänande brodern:
Men tänk, om den ande dig tjänar
en dag toge annan form,
förvildad, förbittrad, förfarlig,
ett hav av huvu’n i storm!
I Afrodite och Sliparen bli de två verken i Uffiziernas Tribute
symboler för två stora makter: Afrodite för det rena, marmorkalla’
självtillräckliga skönhetslivet, och Sliparen — en annan Caliban ""
för arbetsträlen, som en gång skall höja sin färdigslipade kniv mot
86
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
