Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttiotalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ena var litterär: den gällde rätten att i litteraturen behandla även så-
dana ämnen som dittills ansetts opassande. Där gingo de med seger
ur striden, och denna seger fick otvivelaktigt en stor betydelse för
den litterära utvecklingen. Den andra positionen, om vilken för öv-
rigt icke alla de unga förenade sig, gällde ett moraliskt-socialt problem
°ch icke ett litterärt: det var den Strindbergska oppositionen mot
Hanskeförkunnelsens stränga renhetskrav. Denna fick särskilt uttryck
V1d den sensationella Verdandidiskussionen i sedlighetsfrågan våren
^87, som framkallade ett vidlyftigt efterspel med varningar av kon-
sistorium o. s. v.; i diskussionen uppträdde bl. a. Geijerstam och
Levertin. Kort förut hade striden mellan Björnson och Brandes fått
Lågan att flamma upp i hela Norden. Geijerstam och andra av de
unga togo entusiastiskt Brandes’ parti, medan »indignationsförfattarna»
lika häftigt fördömde hans moraliska individualism. Och våren 1888
företog Björnson sin stora foredragsturne om engifte och månggifte —
”mässade sin sedlighetshymn», skrev Levertin ironiskt. Men därmed
tyckes ämnet ha förlorat sin aktualitet, och diskussionens vågor lade
SIg småningom. Det var ett tecken på att den egentliga problem-
iitteraturens tid var förbi.
kran de äldres sida riktades ständigt mot de unga förebråelsen att Pessimism,
de voro pessimister. Starkt upptagna som de unga voro av att
karakterisera sin egen generations allmänna drag kommo de gång på
Sang in på denna beskyllning — ty som en beskyllning framkastades
Påståendet alltid — men utan att de kunde komma till något en-
stämmigt svar. Nils Erdmann förklarade 1884 i Modern realism, att
Schopenhauer och Hartmann voro tidens filosofer och pessimismen
tföens gängse filosofiska åskådning. Men Lundegård svarade i sitt
m°ralföredrag 1886, att den moderna litteraturens ande icke är pessi-
m‘stisk: den ser tidens fel, den »återger de förvridna dragen av en
Ld, som hunnit yttersta gränsen av förkonstling och onatur», men de
nya tankarna ge den löften om en ljusare framtid — »hennes filosofer
ar° icke Schopenhauer och Hartmann, de heta Stuart Mill och Spen-
cer». Ellen Key försäkrade likaså i sin artikel Om reaktionen i
kvinnofrågan 1886, att tiden icke var pessimistisk; den nya livs-
askådningen har flyttat lycksalighetsidealet från ett liv bortom detta
LU denna tillvaro — »att denna strävan ej innebär pessimism, borde
en var veta, som vet vad pessimism är». Men Levertin utvecklar
*884 i sjn stora tidskarakteristik Två generationer alla de faktorer,
skepticismen, överförfiningen, de sociala missförhållandena, som göra
den unga generationen tungsint och trött: »Sannerligen, den träffande
den för tidens lidelse är icke längre som fordomtima elden men
167
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
