Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttiotalets författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och andra. Mig är den vidrig, denna fantasiens lek med kastrerade känslor. Jag
förstår er ändå, I unga, märglösa stackare, och jag känner medlidande med er!
Men jag förklarar krig mot er sak — krig så länge jag kan föra en penna och
tänka en tanke; strid med alla mina krafter, med hela tyngden av min energi.»
Den roman, Fru Marianne, hon då höll på med blev till en del just ett angrepp
på allt detta hon avskydde. Man behöver blott se Ernst Ahlgren, Hjördisgestalten
med den öppna, lugna blicken, »drottningen med kryckor», bredvid Stella Kleve
med hennes bjäfs och hennes smala, pikanta ögon, som erinrade Ernst Ahlgren
om en katt i solsken, för att fatta motsättningen mellan dem.
Ensamheten i Hörby plågade henne efter återkomsten från Stockholm än mer
än tidigare, hon kände att hon måste slippa ut och röra sig bland människor
med samma intressen som hon. Hösten 1886 reste hon åter till Köpenhamn, där
Lundegård var, med ett tyst hopp att få råka de danska författarna och särskilt
Georg Brandes — »denne man vars arbeten varit nästan min enda ledning
under en lång självuppfostran». Ett par dagar efter hennes ankomst sökte Brandes
på Lundegårds uppmaning upp henne; det var begynnelsen till hennes livs
tragiska slut. Han — geniet, som alla Nordens unga blickade upp till — han
visade intresse för henne, besökte henne flitigt, diskuterade med henne, biktade sig
för henne, fann en glädje i att utforska hennes själ. Men med all sin
psykologiska begåvning fattade han dock aldrig den verkliga storheten hos denna
kvinnogestalt. Hos henne vaknade nu den stora kärleken, som hon aldrig förr känt.
Hon vet — teoretiskt — vad hon går till mötes: hon vet, att mellan dem finnes
en rasmotsats, som aldrig skall utplånas, hon vet, att kärleken för honom är
endast ett tidsfördriv, hon vet, att det skall sluta med hennes undergång. »Han
skall bräcka mig sönder som på pinbänk, denna kattnatur passar icke ihop med
den som är trohjärtad som en hund», skriver hon några månader efter deras första
bekantskap. Men vad betydde denna visshet mot lidelsen i hennes själ! Hörby
blev henne än förhatligare än förr, och hon gjorde flera resor till Köpenhamn.
Våren 1887 var hon två månader i Paris. Hon författar flitigt. Men kärleken
behärskar henne ständigt. Förgäves drömmer hon om att bli en »lilla-mor» föf
den älskade, om en lugn, trygg vänskap. Den stora passionen har gripit henne
med sitt hårda tag.
Fru Marianne kom ut samma vår. Boken mottogs i Sverige mycket
gynnsamt, om än några av de unga ställde sig reserverade, då den tycktes dem
konservativ till sin tendens. Men i Politiken skrev Edvard Brandes anonymt en
recension, där han ytterst skarpt dömde den i hans uppfattning reaktionära boken.
Då Ernst Ahlgren läst recensionen, antecknade hon i sin almanacka: »Fick
dödsdomen över mitt författarskap, kanske över mig själv.» Att denna recension grep
henne så oerhört kan förefalla svårförklarligt även om man tar i betraktande att
Politiken för de unga var den stora auktoriteten, och det tyckes än
svårförklarligare därför att hon alltid hyst en stark motvilja mot Edvard Brandes. Men hon
hade uppenbarligen klart för sig att artikeln i huvudsak återspeglade även
Georg Brandes’ uppfattning. Från denna tid är självmordstanken, som redan
tidigare besatt henne under hennes ofta återkommande depressionsanfall,
ständigt över henne. I Köpenhamn, dit hon genast efter recensionen reste för att
träffa Georg Brandes, var hon fast besluten att dö en natt, men Lundegård
lyckades med bistånd av Brandes denna gång få henne att vänta. Samma dag hade
hon skrivit sin novell Förbrytarblod. Senare delen av sommaren tillbringade hon
i Stockholms skärgård hos Gustaf af Geijerstam och kände sig då lugnare. På
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
