Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Åttiotalets författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Agrell hade också haft succèser, om ock mer i miniatyr. Men Final mottogs
kyligt av teaterdirektörerna och kom upp på scenen först efter Ernst Ahlgrens död.
Större framgång hade litet senare enaktarbagatellen I telefon (skriven hösten 1886)
tack vare en frisk ungflicksroll, erinrande om den unga Selma i Pengar.
 |
Gruppbild från Hörby 1886.
Fotografi. Fr. v.: Ola Hansson, Mathilda Kruse (Stella Kleve;
senare g. Malling), Ellen Kruse, Victoria Benedictsson, Matti
och Hilda Benedictsson. |
Hösten 1885 fick hon tillfälle att göra en resa till Köpenhamn, där hon råkade
Esmann, en av den Brandes’ska kretsens dii minores, vars typ i högsta grad
intresserade henne, om den än
icke var henne sympatisk. Det
var första gången hon
personligen tangerade denna krets, som
hon i sitt avskilda Hörby följt
med sådan brinnande iver. Strax
därpå kunde hon vistas några
månader i Stockholm, där hon
gjorde bekantskap med hela det
Unga Sverige, som hon dittills
huvudsakligen känt genom
Lundegårds beskrivningar. Hon fick
bland dem många goda vänner,
särskilt bröderna Geijerstam,
Nordensvan, Ola Hansson och
Ellen Key, medan Levertin ingav
henne en intresseblandad antipati
och fruarna Edgren och Agrell
lämnade henne rätt kall. Men
hennes vänskap gör henne icke blind
för svagheterna i vännernas verk,
för det myckna ytliga i det liv
de levde, och för det torrt
yrkesmässiga i mångas syn på
författandet. I varje händelse gåvo
dessa upplevelser henne ett
bestämdare medvetande om hennes
egen författarkallelse och den
väg den borde följa. Sommaren
1886 fick hon fortsätta sitt litterära umgänge, då Ola Hansson och Stella Kleve
bodde i närheten av Hörby. Men denna gång blev det intet kamratskap utan
ett tillspetsande av motsättningar. Ola Hansson höll på med sitt subtila
stämningsplockande i Sensitiva amorosa, och Stella Kleve hade i sitt författarskap gått
upp i stämningsmåleri à la Herman Bang och i utmålandet av välklädda
societetsflickors erotiska driftanfäktelser. Allt det stora och starka hos Ernst Ahlgren
uppreste sig mot detta, och upprörd skrev hon efter ett besök hos Stella Kleve:
»Jag hatar den flirtationsdrift som man endast förmår hålla varm genom att bädda
ned den lik en kaffeflaska i sin korg. Jag avskyr den slapphet, som tager till att
dyrka klutarna därför, att den icke har förmågan att älska människan, som finns
inunder. Jag hatar den diktkonst, som gjort till sin hela uppgift att förhärliga
manufakturvaror och modistpynt. Jag avskyr den överretade sinnlighet, som till
intet är nyttig i livet och lever på flärd och tomma ord. Jag föraktar den feghet,
som icke vågar älska det fula och som måste ljuga bort alla brister hos sig själv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:54:29 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/7/0226.html
