Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttiotalets författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
urgrund som hennes eget. »Jag har vuxit upp bland folket», skrev
hon en gång, »bland råa jordarbetare och deras barn. Jag känner
deras lyten, men trots det finns det band mellan deras hela klass
och mig, vilka aldrig skola brista. De ha givit mig mycket; ja,
jag törs säga att det sundaste i min natur har sina rötter åt det
hållet.» Hon kände sig ha mer gemensamt med dem än med stads- och
kulturmänniskornas splittrade, oroliga släkte. Och när hon i sina
mörkaste stunder av misströstan om sin författarbana grät av förtvivlan,
kunde hon livas upp av tanken på den outtömliga motivskatt hon bar
inom sig i sina minnen av hembygdens allmoge. På direkta minnen
och iakttagelser bygga otvivelaktigt de flesta av dessa
folklivsskildringar, med vilka hon sysslade under hela sin författarbana:
Gamle-Ola, »huggekarlen», hade hon sett i sitt hem, och Truls Jonasson och
hunden Fältman i Kamrater veta vi också att hon råkat i
verkligheten. Ibland framställer hon blott egenartade typer med skarpt
markerade konturer. Ofta ser hon på upplevelserna med en frisk, saftig
humor som i Om en hökass, Giftermål på besparing och i Hans
Landos praktiska teologi. Ibland åter ger hon fylligare och rikare
uttryck åt det djupt mänskliga hos dem som i Kamrater och i Vid
sotsängen. Man ser hur hon älskar duktigheten och arbetsamheten
över allt annat: prästen i Vid sotsängen ter sig så liten med sin
stränga dom över de fria förbindelserna utan vigsel gentemot Marnas
liv av osjälviskt arbete. Det finnes intet sentimentalt eller
idealiserande i hennes berättelser. Det är den rama verkligheten hon vill ge
utan att, som de radikalare naturalisterna, direkt söka brutaliteten,
men också utan att särskilt undvika den vare sig i handling eller ord.
Bland tidens allmogeberättelser höra Ernst Ahlgrens otvivelaktigt till
de mest äkta. Hur nära denna ämneskrets stod henne visas också
därav att hon en gång, i Förbrytarblod, historien om en dräng och en
piga, uttryckte en av sitt livs mörkaste och smärtsammaste upplevelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
