Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Åttiotalets författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hel, handlingsduktig kvinna är gjord med stor säkerhet. Påls gestalt
är visserligen svagare tecknad, mer litterär. Men i stort sett är det
påtagligt att Ernst Ahlgrens förmåga att skapa människor har vuxit
betydligt sedan Pengar kom till. Själv var hon övertygad om att
Fru Marianne var det bästa hon
kunde åstadkomma, och just
därför grep henne så djupt
Edvard Brandes’ förklaring i
Politiken att den var ett
misslyckat verk.
 |
Ernst Ahlgren.
Fotografi av Otto. Paris 1887. |
Modern.
Under de sista månaderna
av sitt liv skrev hon på en
annan roman Modern, som
Lundegård sedan fullbordade.
Motivet står mycket nära det
i Fru Marianne: det är
motsatsen mellan de hela, omedelbara
människorna och de blodlösa,
sönderreflekterade hon vill ha
fram. Utgångspunkten var
denna gång ett samtal med
Lundegård, där han beklagat sig över
tomheten inom sig och över
att han icke kunde hålla av
någon. Modern i romanen blev
ett självporträtt av Ernst
Ahlgren — eller riktigare av det
starka och omedelbara inom henne, där hon ville finna sitt rätta
väsen — medan sonen, den invärtes förlamade »själsanatomen», är
Lundegård. Men sonen och hans väninna Alma bli tillika
representanter för en hel generation, som för henne företräddes icke blott
av Lundegård utan också av Ola Hansson och Stella Kleve och
många av köpenhamnsförfattarna. Säkerligen har även den
motsättning i karaktär och livsåskådning till Georg Brandes, över vilken
hon var så på det klara, spelat in. Denna gång har hon icke
förmått bevara den optimism, som bestämde utgången av hennes två
tidigare romaner. Modern kan icke vinna sin son som hon hoppats,
och trött lämnar hon honom och hans land: »Hon gick i landsflykt
utan avsked; hon hörde till en generation, som måste gå, för att
lämna plats åt det tvivelsjuka, blodlösa släkte, som dock har
ungdomens rätt att leva och vara till. Kampen var slut.» Det är ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:54:29 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/7/0236.html
