Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttiotalets författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allmoge, bland vilken hon levat, och kom henne att trotsigt förkunna
sin demokrati. Börjes motsats är Pål, kosmopoliten, den raffinerade
skönhetsdyrkaren, de små, fina, förgängliga sensationernas man. Han
är i mycket en tidstyp, av samma släkte som alla de trötta
pessimister även den svenska litteraturen vid denna tid hade ett så
ymnigt förråd av. Men Ernst Ahlgren har också haft modeller i
verkligheten. Till det yttre erinrar Pål om Esmann. Och när hon slutligt
gestaltade Pål har hon säkert haft för ögonen även Ola Hansson, vars
Bourgetdyrkan och passiva stämningsanalys så retade henne, — hon
arbetade på Fru Marianne just den sommar, då hon idkade umgänge
med honom och Stella Kleve. Men Pål är dock icke skapad enbart
av för henne osympatiska drag, iakttagna av henne med fientliga
blickar hos andra, utan även av sådant som hon funnit i sitt eget
inre. Då hon höll på att avsluta Fru Marianne skrev hon en gång
till Lundegård: »Jag har lika många karaktärer, som jag behöver
huvudfigurer i mina arbeten — eller rättare: jag har beröringspunkter
och lösryckta drag av alla dessa karaktärer; det finns så många
facetter på min varelse som på en flugas öga.» Några av dessa
facetter har hon skänkt Pål. Hon dyrkade det sunda, oreflekterade och
starka, men hon var ständigt upptagen av en noggrant observerande
självanalys och älskade alltid att tala om dissekerkniven som sitt
främsta konstnärliga redskap — det går igen i Påls ständiga
självreflexion. Hon hade en längtan efter lyx och yppig skönhet, som
också återspeglas i Påls esteticism. Hon kände det trötta, sterila
missmodet som även var hans — i Påls avskedsbrev finnas icke många
ord som icke kunde ha stått i något av de avskedsbrev Ernst
Ahlgren skrev, innan hon tog sitt liv liksom Pål tog sitt. Men det Ernst
Ahlgren skänkt Pål av sitt jag är den sida därav som hon fruktade
och bekämpade. Mellan Börje och Pål skall Marianne göra sitt val.
I begynnelsen av romanen har hon icke mycket av Ernst Ahlgrens
väsen utan är snarare skapad efter förebilden av Flauberts Madame
Bovary, den av falsk romantik förgiftade kvinnan, men någon liten
förbindelse med den unga Ernst Ahlgren, som levde i sliskiga
gottköpsromaners värld, kan där dock även finnas. Dess tydligare
påminner den senare Marianne, som går upp i sitt arbete och sin stora
kärlek, om henne själv.
Fru Marianne är säkert näst efter Röda rummet och Hemsöborna
det svenska åttiotalets starkaste roman. Den är full av liv och reell
verklighet. Börje är en man med fasta, karaktärsfulla drag dem man
icke glömmer — hur utomordentligt är icke hans förhållande till
modern skildrat! Och Mariannes utveckling från en ytlig docka till en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
