Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttiotalets författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av det liv jag levt. Jag vill icke lägga min tro och min
livsåskådning för allmänhetens blickar alldeles nakna. De andas i mitt
arbete. De prägla mina handlingar.» Vad hon ville var icke att
förkunna sanningar utan att återge liv. Livet, verkligheten är hennes
stora passion. »Jag behöver stoff, stoff, stoff!» utropar hon en gång.
»Jag behöver mångfald, skiftningar, liv.» Främst hämtade hon i sina
betydande verk detta stoff ur sig själv, och därom är hon också
medveten: »Mina diktade personer suga sig fast vid mig som vampyrer,
de lämna mig knappt en bloddroppe kvar, ty det är av mig — av
mig de skola leva, och de pocka på sin rätt: på kött och blod. Åt
mig lämna de bara benen och min gamla hud.» Men också
omgivningen iakttar hon vaket, ivrigt, hungrigt och gör noggranna
anteckningar om allt som hon anser, att hon någon gång kan få bruk för.
Själva Hörby ter sig ibland för henne i en försonande dager därför
att hon där har så många tillfällen att finna tacksamma modeller —
en av hennes noveller, Fairbrooks krögare, framkallade också en
häftig vrede mot henne i det lilla samhället därför att modellerna voro
alltför lätt igenkända. Den verklighet, som intresserar henne, är
människan. Däremot spelar naturen en påfallande ringa roll i hennes
diktning. I hennes allmogeberättelser är det Skånes människor som
framträda, icke dess landskap, och även annars stå människorna helt i
förgrunden, medan naturen behandlas ganska summariskt.
Hur mycket i hennes personlighet som stämde överens med
naturalismen synes redan av att hon vid sin konfirmation, alltså långt innan
hon kände några av naturalismens verk eller teorier, till sitt valspråk
tog »arbete och sanning» — de två ord som uttrycka så mycket av
naturalismens strävan och metod. »Jag kan icke bli någon stor
författarinna», skrev hon senare, efter Pengar. »Men om jag icke
strävar högre än förmågan räcker, om jag ärligt strävar efter att vara
sann mot det högsta utom och inom mig, om jag låter bli
effektsökeri, lägger tyglar på fåfängan och njutningslystnaden, då kan jag
helt visst bli en god författarinna, och det är nog för att kunna dö
nöjd.» Denna ärlighet präglar alltigenom hennes verk. Där är ingen
falsk romantik vare sig i ämnen eller stil, Hennes ideal är
sakligheten. Levertins yppiga prosastil i hans ungdomsverk finner hon
avskyvärd, och hos Ola Hansson ogillar hon också ordrikedomen.
Själv utvecklar hon medvetet sin stil mot det enkla, stryker
adjektiv, söker uttrycka så mycket som möjligt med en enda bild, i några
få ord. Hon beundrade J. P. Jacobsen mer än kanske någon annan
författare, och stundom märker man hos henne försök att tillägna sig
hans stil, men i stort sett är hennes stil dock en alldeles annan:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
