Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttiotalets författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fastare, knappare, manligare, närmast utvecklad, enligt vad Sten Linder
visat, efter Flauberts mönster. Hon undviker, som Ingrid af Schultén
påpekar, den yttre beskrivningen, som annars hos naturalisterna intar
en så stor plats, men älskar i stället samtalen och replikerna. Bland
hennes beskrivningar äro de utförligast, som skildra rumsinteriörer,
på vilka människan satt sin prägel, och Algot Werin anmärker, att
man ingenstädes finner den komfortabla åttiotalsinteriören så
detaljrikt tecknad som hos henne.
Liksom hennes konstnärliga grundprincip, kravet på sanning och
hänsynslös ärlighet, är naturalistisk, så står också hennes dyrkan av
arbetet i överensstämmelse med den naturalistiska tekniken.
Insamlandet av iakttagelser ur den yttre världen och antecknandet av det
egna sinnets stämningslägen bedrevos sorgfälligt och metodiskt, och
tidens älsklingsform, skissen, är ofta det direkta resultatet av sådana
iakttagelser. Ernst Ahlgrens »stora bok», där hon dag efter dag
skrev ned sina upplevelser, stämningar, iakttagelser och reflexioner,
är full av sådan materialsamling. Framför allt är hon där inriktad på
att i ord fasthålla sina egna stämningar. Hon bevarar dem som
växter i ett herbarium, ofta säkert med fullt medveten tanke att ha dem
till hands för senare användning i något verk. Hon har också den
tro på det energiska, metodiska arbetets betydelse, som de stora
naturalisterna ägde. Men arbetet är för henne icke blott metod,
hjälpmedel, utan också något som har värde i sig självt. Det sunda,
positiva i hennes natur tar sig uttryck i denna dyrkan av arbetet. Ännu
i det sista försöker hon genom ivrigt arbete ge spänstighet åt sin
livsvilja, som slappnar. Och i avskedsbrevet till Lundegård prisar
hon arbetet: »Käre! Arbeta! Skriv om det också känns som om
hjärnan skulle sprängas i stycken.... Arbetet är den enda vägen till
lycka, och det finns lycka.»
Men det fanns inom henne också annat än denna friska, klara
verklighetsmänniska. Hon talar om sin zigenarnatur eller nomadnatur,
som fyller henne med vild längtan från Hörby ut i stora världen.
Och hon berättar om den romantik, den våldsamma känslointensitet,
som hör till hennes väsen: »Den kan spåras hela mitt liv igenom,
icke som sentimentalitet men som något upproriskt, som otyglade
lidelser. Tänk er detta av raseri halvgalna barn, som i sitt begär
att döda katten blir till en avgrundsande av grymhet. Det är samma
barn, som låter den folktomma slätten genljuda av sina vilda ursinniga
skrän, sammanhukad i bottnen av en grop, tjutande av feghet vid
tanken på förebråelserna över att en hund satt sig i klämma i ett plank.
Det är alltjämt dessa i ensamheten hejdlösa känslor. Och så den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
