Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttiotalets författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppflammande sinnligheten hos denna halvvilda tös den gången, då
pojken med det svartknollriga håret och de bruna ögonen vill straffa
hennes egensinnighet och nyper henne så att det blir blodmärke.»
En annan gång skriver hon, att hon formligen hetsas till döds av sina
stämningar. Det är motsatsen till den förståndiga, sunda
arbetsmänniskan. Och mot den lidelsefulla kärlek till livet, som ända in i
hennes sista stund dyrkar det som något stort och härligt, står
livsledan, som märkt henne redan i hennes ungdom och intalar henne,
att hon är oduglig för detta liv och av ödet märkt att krossas
under det.
Dessa starka motsättningar göra hennes personlighet så rik. Den
har stora linjer, större än hos någon av hennes samtida bland de svenska
författarna. »Jag är icke något snille, men jag är en karaktär», skrev
hon, och hon hade rätt. En karaktär, en betydande personlighet, är
icke ensamt tillräcklig att skapa en stor konstnär, och det finns stora
författare som alldeles ha saknat karaktär — Strindberg är det
närmast till hands liggande exemplet — men även för en författare är
det dock ett icke föraktligt plus att äga en sådan. Det är resningen
i Ernst Ahlgrens personlighet, som ger hennes öde dess stora tragik
och skänker hennes verk den livskraft som gör att det överlever allt
annat, som åttiotalets »unga Sverige» skapat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
