Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttiotalets författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hennes sociala fördomar makt över henne, och för att rädda sig
undan skandalen gifter hon sig ståndsmässigt med en man, som tar
henne för hennes pengars skull. Det är upproret mot
samhällskonventionerna och dyrkan av det naturliga som här framträda liksom
hos så många av åttiotalisterna med Strindberg i spetsen. Utförandet
har dock kvar mycket gottköpsromantiskt av gammal prägel, och
framför allt gäller detta fyrvaktaren, som kan Snoilskys Orchidéer
utantill och får ett speciellt intressant skimmer över sig av att han sett
sin moder dränka sig vid samma klippor, där Aurore bekänner sin
kärlek. Ursprungligen hade fru Edgren tänkt gå så långt att hon
låtit Aurore Bunge öppet taga följderna av sitt kärleksförhållande,
men då hon utförde novellen lät hon dock konventionerna segra.
Ändå väckte novellen indignation som omoralisk, särskilt därför att
en kvinna kunnat skriva den. Tonen hade, som Warburg anmärker,
blivit strängare sedan Sophie von Knorrings och Emilie Carléns
ungdomsdagar. Den andra stora novellen i andra samlingen av Ur livet,
I krig med samhället, hör tydligt till Dockhemslitteraturen. Arla, en
allvarlig, i konservativa och religiösa idéer uppfostrad ung kvinna, är
gift utan kärlek med en korrekt, hederlig, välvillig, inskränkt och
tråkig högre ämbetsman och har med honom två barn. Men en ung
radikal författare vinner hennes kärlek, och hon skiljer sig från
mannen. Hennes nya äktenskap blir dock icke lyckligt, ty hon kan icke
glömma barnen, och hennes andre man kan icke förlåta henne, att hennes
hjärta hänger fast vid dem och att hon icke helt kan rycka sig lös från
sitt förflutna. Man hör ett tydligt eko av de oändliga debatterna om
hur det gick Nora efter skilsmässan från Helmer. Novellen är full
av fraser ur tidsdiskussionerna: »Det är synd när man älskar en man
att leva i äktenskap med en annan.» Endast kärleken gör en
förbindelse mellan en man och en kvinna till ett äktenskap.» »Långt
bättre för dem (barnen) att utvecklas under inflytandet av tvenne
självständiga, fritt ställda personligheter, om dessas åsikter också äro
så olika inbördes som våra nu blivit, än den skenbara enhet, som
blott består däri, att den ena personligheten förkvävt sitt eget jag
och förnekat sin innersta natur för att underordna den under ett
konstgjort pliktideal.» »Jag har handlat såsom jag måste handla —
hade jag stannat kvar i min gamla ställning, hade jag inte varit
värdig att uppfostra mina barn. Jag skulle bara hämmat deras
utveckling — nu först, sedan jag själv blivit en fri och utvecklad
personlighet, kan jag verkligen vara något för dem.» Hur stereotypa och
abstrakta dessa meningar än äro återspeglas dock i novellens
konflikter något av fru Edgrens personliga problem — hennes eget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
