Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttiotalets författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig åt ett kall. Också den hörde sålunda i viss mån till
tendenslitteraturen. Men vid denna tid började inom de unga svenska
författarnas led framträda en opposition mot tendenslitteraturen, som
alldeles särskilt vände sig mot fru Edgren och fru Agrell, vilkas
skådespel utgjorde den svenska indignationslitteraturens mest markanta
alster. Ungefär samtidigt med att Sommarsagan kom ut publicerade
Stella Kleve sin artikel mot efterklangs- och indignationslitteraturen,
och snart därpå följde, också i Göteborgstidskriften Framåt, Ola
Hanssons uppsats Psykologisk eller moralisk diktning, där han fällde skarpa
omdömen om fru Edgrens moraliserande verk och fortsatte:
»Psykologen och moralisten — det är dessa två, som nu här hemma tävla om
ett och samma område, skönlitteraturen. Vilkenderas krav har mest
berättigande? Det är här striden skall stå.» Fru Edgren var
påtagligt illa berörd av att sålunda de unga, till vilka hon räknat sig och
som vilkas hövding hon utpekats, nu uppsade henne tro och loven.
Till Snoilsky skrev hon ett par månader efter Stella Kleves artikel:
»Bland de yngsta unga författarna i både Sverige, Norge och
Danmark är slagordet nu tendenslöshet, d. v. s. intet idéinnehåll i dikten,
och själva Georg Brandes, som först framsatt formeln: problem under
debatt, synes nu luta åt idélöshetens sida. Och den Strindbergska
reaktionen mot kvinnans utveckling till en människa för sig tycks
också ha smittat många av de unga i alla de nordiska länderna. Vi
få, som ännu älska en litteratur, som kämpar för ideala mål, en
samhällskritiserande och reformerande litteratur, och vi som tro, att
kvinnan icke är till uteslutande för att vara mannens — sultaninna, —
vi kallas för ’indignationsdamerna’ (att det finns män bland dessa
damer, såsom Björnson t. ex., gör ingenting till saken, han räknas
också till ’fruntimmerna’ av de s. k. bohêmerna); och det insteg vi
vunnit hos den läsande allmänheten förklaras bevisa, hur låg den
litterära nivån är hos oss.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
