Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttiotalets författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och den naturalistiska diktningen har blivit maner: »det glimtade
aldrig till i tjockan, det var ett ändlöst grått i grått». Lundegård
tar direkt upp motiv, som förut behandlats i åttiotalslitteraturen, för
att åskådligt belysa förändringen i världssyn. Snoilsky och
Strindberg hade båda diktat om Afrodite och Sliparen. Lundegård tror
icke som Snoilsky på någon försoning mellan dem, han ställer sig
icke heller som Strindberg på sliparens sida. Sliparen är »den
demokratiska medelmåttans normaltyp»: »jag har mött honom ofta i livet
— mannen med den trånga pannan — och alltid har han smädat
och hånat det, som jag älskat och vördat, dragit det ned i smutsen,
besudlat det med sina grova läppar och sin grova hand — — —.»
Strindberg hade berättat om hur besviken han blev på Venedig, där
han icke såg någonting av det beprisade poetiska månskenet, men
väl fann kloaksmuts i Canale Grande. Max kommer till Venedig utan
några förväntningar, men just därför, att han och hans generation blivit så
skeptiska och illusionslösa, kan han åter av hela sin själ beundra Italiens
skönhet. Det är icke mer det tunga allvaret, problemen, självuppoffringen
dikten skall syssla med: »Nu längta vi efter ljusning och dager, längta
efter majluft och solsken i litteratur och liv. Vi skola sjunga hymner
till livsglädjen, stämma upp ett befriande skratt, dansa i ljusa
sommarnätter under vårt hemlands furor, dikta himmelen blå och världen god.»
Att Max i sitt hat till demokratien, i sin dyrkan av livsglädjen och
i sin hyllning av den starka individualiteten inspirerats av Nietzsche
hör man tydligt av tonfallen. Men samtidigt gav han uttryck åt en
tidsstämning i Sverige. Heidenstam vände sig detta samma år i
Renässans mot naturalismens glädjelöshet, och Strindberg skildrade
också detta samma år i Tschandala övermänniskan. Kort före sin
död hade även Ernst Ahlgren gjort utkastet till en uppsats Om
glädjelösheten i vår unga litteratur: »Det fattas sol, luft, frihet —
allt det, som gör att dikten lever.»
Men om Röde prinsen också förkunnar ett program, som tillhör
den inbrytande tiden, hör boken dock konstnärligt sett helt och hållet
till åttiotalet. Den skildrar realistiskt drag ur åttiotalets liv med en
mängd lätt igenkända modeller — Ernst Ahlgren, Ola Hansson, o. s. v.
Den visar tydlig frändskap med Röda rummet och andra av
Strindbergs verk i miljöskildringen, t. ex. den ironiska beskrivningen av
festen för den nye biskopen, liksom också Max har något som
påminner om Arvid Falk. Men lika mycket har Niels Lyhne betytt
för boken. Berättelsen om Max’ kusin Ellens död påminner om
Edele Lyhnes sjukdom, och då Max beslutar gifta sig med den unga,
naiva Maria tänker man på Niels Lyhne och Gerda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
