Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttiotalets författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans natur upp, så att han till sist förstår, att han alltid älskat denna
hustru, som han aldrig kom nära, medan hon levde hos honom, och
som han trott sig hata, efter det hon övergivit honom. Det är ännu
en gång inbundenhetens och självupptagenhetens tragedi, men
slutperspektivet blir dock ljusare än i de föregående verken: medan
Johannes Karr förblev en främling för sin son och medan Judas först
då det var för sent fattade den självförglömmande kärleken, frigöres
här till sist den bundna värmen hos Torsten Ek. Ett eldprov åter
hör liksom Erik Grane och Röde prinsen till dessa för åttiotalet
typiska böcker, som söka teckna en hel generations karakteristiska drag.
Åtskilligt, särskilt teckningen av Henrik Wildes, huvudpersonens,
moder och hennes förhållande till sonen samt den sentensartade form
flera av de psykologiska iakttagelserna fått, tyder på att Niels Lyhne
för Hedberg som för så många av hans samtida varit en inspirerande
förebild. Det kännetecknande för Henrik Wildes generation,
åttiotalsgenerationen, finner Hedberg i att den icke äger hemkänslan i
livet, utan är osäker och disharmonisk, emedan dess känslovärld icke
kunnat utveckla sig lika snabbt som dess tankevärld, för vilken helt
nya rymder öppnat sig. Henrik Wildes inre splittring träder i dagen,
då han genom kärleken till en ung kvinna ur sin abstrakta
tankevärld drages in i det verkliga livet. Därför att han saknar
omedelbarhet och enhetlighet i sitt väsen, kan han icke erövra henne. Men
slutet antyder dock att han övervinner den bitterhet mot ödet, som
är ett uttryck för denna inre söndring, och når fram till en
harmonisk, förstående humanitet, som åter kan skänka honom lycka och
glädje. I böckerna om Erik Grane och Röde prinsen spelade de yttre
förhållandena och den sociala miljön en väsentlig roll. Här däremot
är, liksom i Hedbergs tidigare böcker, allt anlagt på att framhålla
den rent inre konflikten. Men han lyckas knappast övertyga oss om
att Henrik Wilde vore någon särskilt karakteristisk åttiotalsgestalt,
som representerade ett släktled, utan kärlekshistorien ter sig, trots
de långa tankeutvecklingarna, som ett rent individuellt fall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
