Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttiotalets författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att han aldrig vinner sin hustrus kärlek och stötes tillbaka också av
sonen, vars tillgivenhet varit hans stora dröm. Denna gestalt med
de tunga, slutna känslorna och det hårda lynnet är omsorgsfullt och
grundligt studerad, utan att man märker en skiftning i författarens
berättelse vare sig av ironi och hån eller av sympatisk värme. Allt
är strängt objektivt. Man får intrycket att författaren tagit upp ett
speciellt fall ur livet, som han velat analysera. Men att det dock
fanns mer i konstnärlig mening genomlevat i berättelsen än man först
märker får man klart för sig av släktskapen mellan denna bok och
den om Judas. Dennes gestalt har tydligen starkt fängslat Tor
Hedberg. Redan under studentåren sysselsatte sig hans fantasi med
honom, strax efter det berättelsen om Judas blivit färdig skymtar
hans drag åter i novellen Långfredag (i Skizzer och berättelser 1887),
och slutligen dramatiserade Hedberg i mitten av nittiotalet ämnet.
Judas är en mörk, självupptagen, sluten, disharmonisk människa, »typen
för styvbarnet i världen», säger Levertin. Han älskar Jesus med en
häftig, svartsjuk kärlek, och då den kärlek Jesus skänker honom icke
är av samma art förråder han honom. Först i förrädarkyssens
ögonblick genomtränges han själv av den kärlek, som icke pockar på
ensamrätt till genkärlek, utan är mild och rik och alltomfattande. Judas
lider av samma oförmåga att glömma sig själv, att i sympati och
medkänsla vidga sitt väsens gränser som Johannes Karr. All
tonvikt är lagd på det själsliga; i boken om Judas finnes intet av den
färgrika exotism, med vilken nittiotalet hade utstyrt ett sådant ämne.
Hur stora ansatser skildringen av tragiska motsättningar inom en
människas själ än rymmer, har Hedberg dock knappast lyckats göra denne
Judas fullt levande: griper han än i många ögonblick, står han dock för
det mesta kallt främmande och svårfattlig för oss. Det helgjutnaste och
säkrast utförda av Hedbergs åttiotalsverk är På Torpa gård.
Romanen utkom året efter Ernst Ahlgrens Fru Marianne och har, som
Böök påpekat, åtskilliga beröringspunkter med denna. Torsten Eks
äktenskap med Elsa påminner om Börjes och Mariannes. Liksom
Börje är Ek en allvarlig, sluten man, för vilken arbetet är det
väsentliga i livet, medan åter Elsa liksom Marianne drömmer om livets
skönhet, glädje och lycka. Men Eks och Elsas äktenskap får en annan
utgång än Börjes och Mariannes. Elsas ömhetsbehov och
solskenslängtan förmå icke bryta den buttra skorpan kring Eks
enstöringsnatur, och så lämnar hon slutligen hemmet, då hennes kärlek
förfrusit i kylan kring honom. Denna äktenskapssaga har emellertid en
fortsättning. Efter Elsas död kommer hennes och Eks dotter till
honom på Torpa, och under samvaron med henne tinar småningom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
