Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttiotalets författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
personligheter och betydande konstnärer. Om Strindberg, giganten, lämnas å
sido, är det knappast någon annan än Ernst Ahlgren, som under
decenniet skapat något fullt livsdugligt. Hon var både en personlighet
och en konstnär. Med sin omutliga skarpsynthet såg hon också klart
bristerna hos de andra. Under Stockholmsbesöket 1885—1886, då hon
gjorde det unga Sveriges bekantskap och blev god vän med många
av dess medlemmar, skrev hon ned en sträng kritik av hela andan,
som behärskade dem: »Stockholm är just vad jag hade väntat. En
stor skvallerhåla. Och de litterära storheterna äro små, ihåliga, futtiga.
Var och en låter sig präglas av sitt kotteris stämpel.... Man kan ha
roligt här — förtjusande roligt men vara fattig, arbeta sig fram
och bli en karaktär, det tror jag är svårt.... Man kommer i en
osann och skev ställning, tänker på anseende och fåfänglighet i stället
för på arbete.... Lundegård kallar mig feg därför, att jag inte skriker
och ropar med detta ’Unga Sverige’. Hå, jag tror knappt att han
tror mig vara rädd. Men jag undrar hur länge han själv skall känna
sig tillfredsställd av allt detta munväder, denna onyttiga tillvaro, denna
själsdödande sysslolöshet. De gå alla och gapa efter ’motiv’ i stället
för att, som andra människor, hugga tag i verkliga livet med kamp
och slit.... De prata så mycket, att de alldeles glömma bort, att
den alldagligaste handling, som leder mot ett resultat, är mera värd
än alla klyftigheter, som födas och dö mellan matbordet och cigarren.»
Det är en kritik, som ensidigt framhåller bristerna och som i mycket
träffar icke blott denna krets utan alla specifikt litterära kotterier,
men den framhåller nog också svagheter, som kretsen verkligen
ägde.
Men ändå har åttiotalets prosadiktning för den litterära utvecklingen
haft en rätt stor betydelse. Det var först under denna tid
prosadiktningen i Sverige blev erkänd som ett fullödigt, med poesien likvärdigt
uttryck för tidens alla tankar och idéer i litteraturen. Det var också
den första tid under 1800-talet, då man verkligen allmännare tänkte
på prosastilen som ett konstnärligt uttrycksmedel, vilket krävde
samma arbete, omsorg och beräkning som versen. De sista resterna
av forna tiders klassiska, arkitektoniskt uppbyggda stil försvunno, och
i stället trädde en rent modern prosa, som eftersträvade det
åskådliga och mer eller mindre impressionistiska. Strindberg blev
visserligen ensam en förnyare av stora mått, men de andra medverkade
dock till nydaningen: de deltogo i utformandet av den berättande
vardagsprosa, som fortfarande är det normala uttrycksmedlet i svensk
prosalitteratur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
