Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Åttiotalets författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lyriken.
Åttiotalets dikt vandrade för det mesta fram i prosans vederhäftiga,
durabla och vanligen litet tunga dräkt. Hela tidsandan talade om
misstroende mot lyriken. Sanning, verklighet, problemdiktning voro
lösenord som icke passade för den konst, som mer än de andra måste
vara fantasilek. Men alldeles oberörd av det nya blev lyriken dock
icke, icke ens om vi lämna ur räkningen de märken den nya tiden
avsätter i Snoilskys och Viktor Rydbergs diktning. Om det
egentliga åttiotalet än icke har någon stor lyrisk skald så ser man
åtminstone ansatser till ett genombrott också inom lyriken. Den första
och den största insatsen i detta gjordes av Albert Ulrik Bååth
(1853—1912).
Bååth.
Bååth var en äkta skåning. Han var född i Malmö, men några år senare
blev fadern kyrkoherde i Hammarlöv, och där på Söderslätt icke långt från
havet förflöt Bååths barndom och det mesta av hans ungdom. Hemmet var
förfinat och präglat av kulturella intressen; modern var en sondotter till den berömde
latinprofessorn Lundblad. Då Bååth 1871 blev student i Lund följde han till en
början släktens klassiska traditioner och läste latin och grekiska. Men ett besök
på folkhögskolan Vilan 1874 gjorde honom bekant med den grundtvigska
nordiskt-folkliga väckelsen, som ju ungefår vid denna samma tid också tryckte sin
prägel på Rydbergs verksamhet och diktning. Det närmaste resultatet för Bååth
var att han slängde undan Homeros och Tacitus och i stället tog itu med Eddan
och Heimskringla. Intresset för det fornnordiska levde sedan hos honom under
hela hans liv. Han blev 1885 filosofie doktor på en avhandling om de
isländska ättesagorna och översatte till svenska både äldre och nyare isländsk
diktning och isländska fornsagor (bl. a. Nials och Egil Skallagrimssons sagor). En
av hans mest populära dikter är ock ägnad Island (»Vilar i vita skummande
vågor»), Senare blev han docent i fornnordiska språk — och museiintendent — i
Göteborg.
Bååths bana kan förefalla nog så akademisk. Men den är så blott i yttre
måtto. Till hela sitt väsen var han mycket litet akademisk. Under barndomen
och ungdomen hade han umgåtts icke blott i prästgårdarna utan också i
bondgårdarna i Skåne, blivit förtrogen med allmogens män och allmogens liv och fått
en stark samhörighetskänsla med den. Då han sedan lärde känna
folkhögskoleungdomen föreföll det honom som hade han genom den fått en ljusare och friare
syn på livet än studierna och studentkamraterna kunnat ge honom. Under slutet
av sjuttiotalet var han också flera år lärare vid Vilans folkhögskola. Hans natur
hade något brett och jovialiskt, och han höll betydligt mer av friluftsliv och
gemytligt kamratliv än av studerkammarens flit och grubbel. »Sällan har väl
någon förefallit så litet skald som Bååth», säger Mortensen. »Han var fet och
borgerlig och hade icke lorgnetten varit, skulle man kunnat taga honom för en
prosaisk söderslättsbonde, vilket han också i viss mån var.»
Bååth var under sin studietid och sin folkhögskollärartid en flitigt anlitad
festskald både på akademiens och folkhögskolans vägnar. Sin första samling Dikter
publicerade han 1879. Sedan följde Nya dikter 1881 och Vid allfarväg 1884.
Dessa tre samlingar inrymma så gott som allt det betydande i hans diktning.
Hans senare verk, de lyriska samlingarna På gröna stigar (1889) och Svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:54:29 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/7/0273.html
