Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Realismen i Finland — K. A: tavaststjerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272
jS.t.Lt 11 Lilli
naturalisten bland de finlandssvenska författarna — och i vissa
svenska författare över huvud — var Adolf Paul (f. 1863 1
mera försvunna kulturhistoriskt intressanta förhallanden. Men han gar
icke på djupet, hans människoskildring är ytlig.
Missmodig över det kyliga mottagande hans historiska romaner
Med styrkans rätt (1899) och Rojalister och patrioter (1901) fingo,
lämnade han diktningen för att i stället i en serie memoarartade
bilder Människor som jag känt (1904—1914) teckna märkliga per-
soner — från finska runosångare och trollkarlar till europeiska cele-
briteter som Turgenjev och Gobineau — dem han under sitt rörliga
liv råkat. Någon pedant i fråga om historisk sanning är han icke,
men hans berättargåva gör sig också här gällande och likaså hans
sinne för snabb,
Adolf Paul. Den radikalaste
hänseenden bland
Sverige, bosatt i Finland 1872—1889, därefter i Tyskland). Hans första arbete,
En bok om en människa (1891), hör till de självbiografiska diktverk den nordiska
realismen hyste sådan förkärlek för, och intrycken från Tjänstekvinnans son äro
där särskilt påtagliga. Han berättar »en människas» upplevelser i skolan, i lant-
bruksläroverket, som misslyckad förvaltare på ett gods och som musikstuderande
i Berlin — en levnadsbana som alldeles sammanfaller med författarens egen. I
synnerhet uppehåller han sig vid ungdomsårens sexuella drifter och vid ekono-
miskt trassel, i äkta naturalistisk ton understrykande olusttillstånden och mot-
gångarna. Något större perspektiv får berättelsen icke trots Strindbergska an-
grepp på familjen och samhället; det mest fängslande där är bilden av det mu-
sikaliska »genibarnet», för vilket Pauls vän och musikaliske studiekamrat Sibelius
stått modell. I novellsamlingen The Ripper (1892), som blev beslagtagen som
osedlig, koncentrerar han sig på skildringen av några fall av osund, mer eller
mindre pervers erotik, måhända i någon mån påverkad av Ola Hansson, fastän
själva berättartonen i den centrala novellen, Oedipus i Norden — historien om
hur en mor och en son, som ha ett kärleksförhållande med varandra, tillsammans
mörda mannen-fadern — snarast påminner om Geijerstams brottmålshistorier från
landsbygden. I Med det falska och det ärliga ögat (1895) ser man emeller-
tid hur Paul i överensstämmelse med tidsriktningen från den brutala natura-
lismen i dessa och några andra verk närmar sig symbolismen. Det symbo-
listiska ligger dock här huvudsakligen på ytan. Det egentliga innehållet utgöres
av en halvt satirisk, halvt allvarlig skildring av typer och idéer från Zum schwarzen
Ferkel-kretsen i Berlin, av ett Strindbergskt kvinnohat, som förenas med en
ständig upptagenhet av det erotiska och intresse för alla dess dekadensformer.
I Ung-Flans’ kärleksbrev (1897) ställde Paul så mot denna urartade erotik den
friska, naturliga kärleken. Men något verkligt levande diktverk förmådde han
icke i denna sin prosadiktning skapa. En huvudfigur i Med det falska och det
ärliga ögat utgöres av en symbolistisk gestalt, »den grå», som presenterar sig
själv med orden: »Ty jag är all tillvaros djävul; jag är förnuftet och medvetandet,
som våldtager all natur.» Och denna kyliga intellektualism framträder ständigt 1
dessa Pauls verk och gör hans fantasi steril. Mer gestaltskapande förmåga visar
hans skådespel Kung Kristian II (uppf. 1898), som blev hans största framgång
som svensk författare. Där finnas kraftigt tecknade gestalter, främst mor Sig’
fastän icke mycket inträngande karakterisering.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
