Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nittiotalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dikter. Stella Kleve skrev 1887 i Framåt en entusiastisk essay över
honom, som visar hans motsats till den svenska åttiotalsdiktningen.
Hon förklarar, att hon är »bländad av färgernas och bildernas prakt,
dårad av rytmernas klang, upplyst och överväldigad av skildringens
otämda, barbariska kraft, hjärtegripen av känslornas högtidliga, svår-
modiga innerlighet». I början av följande år publicerade Per Hall-
ström i samma tidskrift en översättning av hans Hymn till Proserpina,
och samtidigt återgav Edv. Fredin i Ny svensk tidskrift hans Sapfo.
Till raden av hans beundrare slöt sig sedan också den starkt deka-
densfärgade Emil Kléen. Pios Swinburne förnam man något av den
stora poesi, som man förgäves lyssnade efter i åttiotalets spensliga
strofer, och hans vers hade den musik man längtade efter. I Renäs-
sans angrep Heidenstam både den klanglösa »kommoditetsversen» hos
Bååth och de skälvande nervernas spröda stämningspoesi hos Ola
Hansson. Hans alter ego poeten Ignotus i Inbillningens logik gyck"
lade också med den skematiska, regelrätta versen av traditionell typi
»i stället satte han sina verser i lära hos den långt högre utvecklade
musiken, vilken smidigt och böjligt smyger sig kring innehållet». Det
musikaliska blev en grundegenskap hos nittiotalets lyrik, klarast fram-
trädande hos Fröding och Karlfeldt, men också påtaglig hos Lever-
tin. Frigörelsen från det precisa taktskemat, som begynt redan hos
Bååth, utvecklas nu vidare, och versen når en rytmisk smidighet, som
den aldrig ägt hos honom. Den fylliga, rika, än klingande och än
smekande tonen i nittiotalslyriken är i stort sett en ny insats i den
svenska dikten, om den också i viss mån upptar traditioner från ro-
mantikens tider.
I prosan är sammanhanget med åttiotalet tydligare än i versen.
Det skrives fortfarande rent realistiska verk — till och med Hans
Alienus innehåller ju partier, där den realistiska vardagsskildringen
härskar. Och den åskådlighet, som var en av åttiotalets stora eröv-
ringar, bevaras också av den följande tiden. Men i nittiotalets repre-
sentativa prosaverk får stämningen en annan kraft än i den tidigare
realismens verk. De lyriska elementen, bilderna och adjektiven, bh
mer framträdande, och det personliga temperamentet tränger sig frarn
på ett annat sätt. Selma Lagerlöf, Heidenstam, Hallström, Hjalmar
Söderberg ha var och en sin särskilda prosastil med utpräglade sar-
drag, medan de individuella nyanserna långt mindre framträdde i de
egentliga åttiotalsförfattarnas sakligt beskrivande och berättande prosa.
Vid sidan av fantasien hade Heidenstam i sina programskrifter fram-
hävt det nationella. Även därmed grep han, som det visade sig, na"
got av det centrala i tidens längtan. Hade åttiotalet sett en av sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
