Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att offra allt och alla för sin uppgift gjorde Karl XII till en av dessa
stora personligheter, i vilka Heidenstam med sin starka individualism
sett människosläktets, kulturens och historiens mål — en uppgift som
hos honom sannolikt ytterligare utvecklats under intryck av Nietz-
sches övermänniskoideal. »Mitt folk», låter han Karl säga, »är för
htet att bygga ett stort rike, men stort nog att bygga stora män-
niskor . . . Herren Gud kan så beställa, att man en gång föga spör-
jer efter staterna, men dess mer efter de enstaka människorna.» Och
slutligen fängslades han av det tragiska i Karls öde. Detta fanns
lcke, säger Heidenstam, i Tegnérs bild av den frimodige ynglingen,
men det framträdde i Geijers fördjupade bild av honom, och det un-
derströks ytterligare genom Fryxells skoningslösa dom över honom,
hlet tragiska gav honom den hjältegloria, som inspirerade Heiden-
stam. »Redan benämningen hjälte pekar med oerhörda krav mot en
strid mellan ljus och mörker», säger han i sin uppsats om Karl XII
°ch det tragiska, »och likt själve Herakles måste varje sann hjälte i
följd av livets lag dö i olycka. En belönad hjälte, det är en neu-
traliserad kraft, ett oting, ett ingenting. Hans ansikte förskönas icke
av stolt burna oförrätter och han blir människorna likgiltig. En hjälte,
Som ligger utarmad, övergiven och dräpt, först honom vill jag kalla
en sann hjälte.»
Med fasta, klara drag avtecknar sig denna tragiska hjältegestalt i
berättelserna. Vi se, hur de första regeringsårens stillhet håller på
att kväva honom, vi se, hur det begynnande kriget frigör det stora
bos honom, vi se blott föga av segerårens lyckokrönte triumfator, men
V1 se i stället, hur han under olyckorna och nederlagen stelnar och
Mörknar, hur han blir stum och ogenomtränglig, medan han envist
r‘itlinigt följer den bana, som enligt hans övertygelse är rättens väg,
l*tan att bekymra sig om att hans land utarmas och att dess folk
cför bort. Han känner knotet och hatet, som tungt vilar över ho-
n°rn; döden vore honom en lättnad, men han går den väg han måste
8a’ Och trots allt missnöje och all klagan följa honom dock hans
fölks beundran och offervillighet och kärlek. Mårten Predikare för-
bannar honom efter Poltava, men förbannelsen ändar med en förlå-
telse. Officerarna tala utanför Stralsund om att endast Karls död
kan rädda Sverige, men snart tränga de sig fram mellan livdraban-
terna för att få gå honom närmast: »Det syntes dem, att de i hans
Vasen igenkände något av Guds egen hårda och obarmhärtiga kärlek
bil det rättrådiga och till sin egen viljas uppfyllelse.» Och Görtz’
banske hovmästare Duval talar i sitt liktal över konungen om det
Märkvärdiga att hatet till honom dock alltid byttes till kärlek: »Ser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
