Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’ t LUI il1
Legender
och visor
och Nya
dikter.
Heidenstam var dock den som slutligen gav honom kraft att helt spränga realis-
mens trollkrets. »Han har erinrat mig, att jag icke alls är en realist, men en
romantiker, en som helst skildrar dröm och fantasi», skrev han i början av 1890
från Davos.
Denna romantik bröt fram i Legender och visor (1891) och i Nya
dikter (1894). Hade han i sin tidigare prosadiktning tvingat sig att
studera världen omkring sig så lägger han här öppet fram sitt eget
hjärtas innersta värld -—■ »mitt hjärtas bok» kallade han också i ett
brev den första diktsamlingen i medvetande om att han här äntligen
fritt, obunden av alla teorier, kunnat ge uttryck åt det han djupast
bar på.
Kärleken, döden och själens eviga otillfredsställda längtan äro grund-
motiven i Levertins diktning. Till en del bero de av hans upplevel-
ser, av hans sjukdom, av hans stora, korta lycka i äktenskapet, av
hans hustrus död. Men ytterst återge de nog själva den innersta
grunden i hans sammansatta väsen. Hans dikter bäras sällan av en
enkel känsla, utan vanligen få de sin karaktär av samspelet eller
konflikten mellan olika känslor eller känslokomplexer, och därtill
kommer ännu oftast ett själviakttagande och reflekterande drag.
Tanken på döden kastar en skugga av vemod över så gott som
allt vad han under dessa år diktar. Vårens första fjäril är svart,
han hör dödens isgrå skimmels hovslag falla dovt »som mull mot
kistelock», döden är den enda älskarinnan som icke sviker, men hon
träder också fram som den hårda, kalla bruden som »med läppar som
nyss kysst en annan — till döds i en avskedsstund — skall kyssa dig
kallt på pannan», och slutligen uppenbarar hon sig som den vänliga,
gamla, grå Mor Död. Hans fantasi kan, som i Varsel, leka med tanken
om en tillvaro efter döden, och hans längtan kan trånande söka ett
ljusets och renhetens Ithaka bortom verklighetens gränser. Men för
hans djupaste känsla är döden alltid förintelsen. Och hans tanke håller
trots all hans agnostiska skepsis dock fast vid tidens deterministiska och
materialistiska filosofi. Men övertygelsen om människoandens förgäng"
lighet får hos honom en religiös prägel genom hans ödmjukhet inför till-
varons lagbundenhet och genom hans starka känsla för oändligheten.
Också på en annan väg, genom sin mottaglighet för alla stora käns-
lor, når han fram till något religiöst. Hur främmande han än är för
all positiv religion kan han leva sig in i och uppleva den kristna
extasen som i Vårsång från Tyrolen. Och Kristusgestalten, som flera
gånger framträder i hans diktning, inger honom både vördnad och
sympati, fastäp han ingen kristen tro har. Som jude var han stolt
över att hans folk fostrat en sådan man.
324
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
