Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Fröding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 U„A..LKK11
göres otvivelaktigt av de »värmländska låtarna». Baath hade infört
sitt landskap, Skåne, i den svenska dikten. Fröding följde hans före-
döme. Och för så vitt Fröding skulle skriva realistisk lyrik var det
naturligt att så skulle ske •— till Värmland knöto sig ju så gott som
alla hans yttre upplevelser. Ur barndomsminnena från Byn och Gun-
nerud, ur iakttagelserna i Karlstad och på herrgårdarna och präst-
gårdarna och ur hans kärlek, upplevd i Mangskogsnejden, växa dessa
låtar fram. Några av dem ha också rytmiskt fötts ur toner, dem
han hört under barnaåren: Vallarelåt med sitt »Lilja — mi Lilja "
mi ko!» har sin upprinnelse i en låt, som fadern komponerat och
satt ord till, och Stina Stursk är enligt Frödings egen uppgift diktad
efter en folklig trall. Men om dessa dikter sålunda äro knutna till
Värmland och återge Värmlandsintryck ha de dock icke samma starka
landskapsfärg som Bååths eller senare Karlfeldts dikter; det är sna-
rast en rätt allmän uppsvensk prägel som ligger både över landskap
och över människor. Hans eget väsen har icke några mycket djupa
rötter i naturgrunden, och han lever icke med i folklivet utan ser på
det. Våran prost, Jan Ersa och Per Persa, Lars i Kuja, Anders i
Hagen äro icke lokala utan sociala typer eller också enskilda indi-
vider. Men om han än varken i naturskildringen eller människoskild-
ringen ger någon rikedom av enskilda drag, så får han dock fram ett
underbart starkt intryck av verklighet och liv. Framför allt gäller
det hans människor. Han får fram gestalten som helhet icke genom
breda beskrivningar utan genom några korta enkelt berättade scener
och genom den utomordentligt uttrycksfulla rytmen, som sävligt drum-
lar framåt i Jonte och Brunte och flaxar och slänger och kuttrar och
smeker i Det var dans bort i vägen. Som Runeberg och som Burns
låter han människorna stå fram rent objektivt utan lyrisk utsmyckning
och utan känslobetonade attribut. Men den varma mänskliga medkänslan
finnes där ändock som själva det medium, genom vilket han uppfattar
dem, och någon gång bryter den också fram i omedelbara ord som *
de rader i Elin i Hagen, som redan ge en förklang av den livets tragik
han en gång skall dikta om i Det borde varit stjärnor: »Men ofta ser
en, att det tar skada, — som växer vackrast och lovar mest.» Rikast
lyser väl den lyriska glansen över de två dikter, där skalden själv är med,
över En hög visa och Vackert väder. I En hög visa förvandlar han med
en förtrollande lekfull konst den orientaliska kärleksdiktens ståtliga bild-
språk till trevlig svensk herrgårdsstil, och själva denna stilbrytning skapar
en till sitt väsen ganska odefinierbar betagande poesi. Och i Vackert va-
der strålar solen kanske klarare än i någon annan svensk dikt, och flick-
skrattet klingar spotskare, gladare och sommarfriskare än någonsin förr-
344
g
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
