- Project Runeberg -  Illustrerad svensk litteraturhistoria / 7. Den nya tiden (1870-1914) /
368

(1926-1932) [MARC] Author: Henrik Schück, Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Axel Karlfeldt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ja, här i det gamla Jarnbäraland
de bröto åker på älvens strand
och malm ur gruvan bredvid.
De kände ej trältjänst, förstodo ej krus,
de sutto som drottar i eget hus
och togo sitt högtidsrus.
De kysste flickor i livets vår,
en vart deras trofasta brud.
De ärade kungen, de fruktade Gud
och dogo i stillhet, mätta av år.
Det skänker honom trygghet att veta, att hans lynne är ärvt av dessa
starka, kärnfulla dalabönder: »Ja väl, jag har känt som jag ärvt litet
malm — från fädernas flammande härd.» Mot tidens ljumhet och
svaghet ställer han i En envis dalkarls visa och i Om en tillbörlig
vrede den manliga öppenhet, som kraftigt säger ut sin ärliga mening.
Och mot tidens dekadensmässiga Weltschmerz ställer han sin friska
livsglädje, ‘som icke har något programmatiskt eller tillkämpat över
sig som Heidenstams och Frödings utan blir ett omedelbart uttryck
för en sund och stark natur:
Vad sjuka skalder sjunga,
att lyckans tid förgår,
är sant på deras tunga
men vore lögn på vår.
(Du 1er.)
Men hembygden får också andra strängar hos honom att tona, vekare,
fulla av längtan och saknad. De klinga i Det förgångna och i Trä-
slottet med dess tröstande tanke att han åtminstone i döden skall fa
vila i den jord, från vilken livet fört honom:
Och drar jag ej hemåt till vila förr,
så möt mig vid lönnarnas lund,
när den öppnar sin korsprydda koppardörr
till min sista fädernegrund.
Att Karlfeldt lämnade fädernas yrke och bygd var den djupast in-
gripande tilldragelsen i hans liv. Därigenom fördes det in i detta ett
element av oro och osäkerhet. Om Fridolin, den studerade karlen
av bondestånd som återvänt till fädernas värv, säger han : »En följd
av denna levnadsförändring var, att han ej rätt visste, till vad stånd
han numera borde räkna sig.» Och i Fäderna uttalar han samma
känsla av rotlöshet:
368

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:54:29 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/7/0451.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free