Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Axel Karlfeldt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
¥
375
»A.J
1 .«
nien också de stora byarna, de små kojorna med torvtak, de doftande
angarna, havreåkrarna och de ljusa, gröna lunderna. Med skarpa,
vakna sinnen uppfattar han alla de olika dragen, som skänka land-
skapen deras karaktär, och får fram den genom detaljer, som äro
främmande för den traditionella poetiska stilen. Kornknarren, de od-
lade ängarnas fågel, är hans speciella sångfågel. Han har samma
kärlek till dofter som Levertin, fastän han icke som denne drages till
de raffinerade och exotiska; han fångar redan i Vildmarks- och kär-
leksvisor en intensiv höststämning i raderna: »av multnande löv och
Potatisblast — så skarpt det ångar i vinden». Men mest älskar han
vaxterna. Hans hyllningsdikt till Linné, Blommornas kärlek, visar hur
han själv i dem förnimmer »anden i tingen». Han har också Strind-
bergs sinne för de exakta artnamnens stilistiska betydelse. Han talar
°m timjan och gökskälla och pors och tranbär och mjölonris, och han
lar upp or(j som jolster och nosserot, vilka åtminstone för flertalet
läsare ha något obekant över sig och stärka det jordvuxna, med ur-
sprunglig natur befryndade draget i hans dikt.
Men om Karlfeldts diktning sålunda på mångfaldigt sätt har rötter Världs-
1 Dalarna, så växer dock hans personlighet vida över hembygdsdikta- asl’aclnin8-
rer>s mått.
Karlfeldt har icke skrivit några egentliga tankedikter, och han har
lcke haft något behov av att öppet bikta sin tro och sin världsåskåd-
ning. Dock ser man att han, då han lämnat hemmet, också små-
ningom fördes bort från dess kyrkligt kristna religion. Men något
sPar av åttiotalets och nittiotalets vanliga fientlighet mot den kyrk-
bga kristendomen finner man icke; tvärtom har han säkerligen bevarat
sympatierna för den protestantiska andliga värld han vuxit upp i,
aven om han icke längre bekänt dess dogmer. I En löskerkarl ger
an en liten antydan om sina tankestriders allvar:
Vad är din tro och din religion?
— Jag vet blott, att intet jag visste,
och var jag ej av den rätta tron,
så trodde jag dock ej miste!
Gud har jag sökt, den förste och den siste.
1 Den rike ynglingen tecknar han i några korta rader den skönaste
ristusbild den svenska dikten äger, men om sin egen tro säger dik-
laren intet bestämt. Att han i varje händelse nått fram till en känsla
av förtröstansfull tillit till den makt, som behärskar världen, därom
^frttiar vad han i en av dikterna i Sjukdom säger om det ord han
rce vid dödens port: »att rösten lät som en väns». Därom vittnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
