Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var ej med; och mina små, hur hemskt
höra natten snyfta!
andra av dessa dramer, ger den negativa motbilden. Den
vilt egoismens förbannelse, och där bryter fram något av det
Jag var fri
som vind och sus och stjärnans stråle, vävd
från värld till värld, men där var kallt, och du,
du
att
Ahasverus, den
skildrar hårt och
människoförakt, som alltid finnes i en vrå av Hallströms sinne och bildar en
konträr motpol till den medkänsla med allt, som är hans ideal. Också Önsk-
ningarna, den ena av de Två sagodramer Hallström utgav 1910, handlar om kär-
leken och livet. Agnes, en storslagen, vacker kvinnogestalt, får sina lyckodröm-
mar krossade, men ändå känner hon att hon fått förverkliga sitt väsens innersta
längtan genom all den kärlek hon fått skänka.
En helt annan ton hade Hallström anslagit i det moderna realistiska Stock-
bolmslustspelet Erotikon (1908). Där angrep han liksom i novellerna tidens mode-
kult av erotiken med dess ytlighet och ansvarslöshet. Samma moderna komedi-
stil upptog han åtskilliga år senare i Nessusdräkten (1919), där han emellertid rik-
tade sig mot den politiska humbugen. Hans folkskollärare Fjäderlin är en mo-
derniserad variant av den karriäristtyp han redan i Vilsna fåglar skildrat med in-
tensivt hat.
Dramatikern Per Hallström är icke lika betydande som novellisten. Det fin-
nes utomordentligt vackra partier i hans skådespel, framför allt i Alkestis, men
det är mer lyriken än det i egentlig mening dramatiska som skapar dem. Apollos
sånger i Alkestis, i viss mån en motsvarighet till den antika koren, äro den skö-
naste lyrik Hallström skrivit. Men hans livssyn är för sammansatt och hans blick
På människorna alltför mycket inriktad på de psykologiska detaljerna för att han
skulle kunna skänka dramerna den suveräna klarhet och människorna de fasta
gestalter som det livskraftiga skådespelet kräver.
Världskriget blev för Hallström en fruktansvärd upplevelse. Han hade aldrig Världskri
stått helt likgiltig för politiken. Under nittiotalet lade han i dagen vänstersym- 8eL
Patier. Då boerkriget utbröt tog han bestämt boernas parti. Händelserna 1905
gåvo politisk färg åt det nationella drag, som under tiden närmast förut framträtt
1 hans diktning. Övermaktens kamp mot Tyskland upprörde honom i hans in-
nersta. Hans pessimism och hans förakt för all den lögn och humbug och ame-
nkanism, som frodades, togo sig uttryck i bittra och hetsiga uppsatser och inlägg,
delvis tryckta i Folkfienden (1915) och i Konst och liv (1919). Den harmoni med
Dvet, som han småningom nått fram till, hade åter helt sprängts sönder; han såg
blott hur orätten, egoismen, vinningslystnaden och hyckleriet segrade. Hans dikt-
n,ng tystnade under dessa år nästan fullständigt. Men 1918 utgav han två histo-
r’ska dramer, Karl den elfte och Gustaf den tredje. Ingendera av dem är något
Masterverk, båda tyngas de av anslutningen till den faktiska historien. Men i
båda ser man, hur Hallström vill inskärpa statsmannens plikt att vilja och handla
det som enligt hans uppfattning den svenska politikens ledare under krigstiden
Och under Europas kamp mot bolsjevismen försummat. Jan Gyllenstjerna, den
egentliga huvudpersonen i Karl den elfte, känner sitt ansvar: »Skapa enhet i kaos
Och den segervisshet som är hälsa och styrka, hade jag det förmått och icke
gjort det, ja då hade det verkliga, oundkomliga ansvaret krossat mig för tid och
ev>ghet.» Detsamma säger Gustaf III med en mot demokratien öppet riktad kri-
409
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
