Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nittiotalets realister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ar.
413
Hjalmar Söderberg är född i Stockholm den 2 juli 1869 i en borgerlig äm-
hetsmannafamilj. Han blev student 1888, var en kort tid journalist i Kristian-
stad, där han kände sig i landsflykt, prövade ett par år utan intresse ämbets-
mannabanan i tullverket och blev sedan helt och enbart författare. Först väckte
han uppmärksamhet som kritiker, och som sådan är han näst efter Levertin nit-
tiotalets främste; vad han då skrev om Heidenstam, Levertin och Fröding visar
hur klart han genast fattade och förmådde uttrycka det centrala i deras diktning.
Hans debutbok, berättelsen Förvillelser, kom ut 1895. Den vann genast en viss
ryktbarhet, då den annars icke så ömtålige författaren och teaterregissören Harald
Molander i Aftonbladet skrev, att Förvillelser »torde vara ett av de okyskaste
ulster av svensk penna, som i våra dagar smugit sig ut i bokmarknaden utan
förseglat omslag». Sedan dess ha vi varit med om värre ting. Tre år därpå
följde ett häfte Historietter (1898) och efter ytterligare tre år hans första berät-
telse i större format Martin Bircks ungdom (1901), vars konception dock låg ett
decennium tillbaka i tiden. Martin Bircks ungdom blev hans största seger. Det
Var icke endast de rent konstnärliga förtjänsterna som skapade den, utan också
det att den grep så mycket av en tidsstämning — en stor del av sekelskiftets
Ungdom, som förlorat tron både på åttiotalets sociala reformation och på nittio-
talets livsglädje, kände sig desillusionerad och trött som Martin Birck.
Det följande decenniet var Hjalmar Söderbergs produktivaste tid, men även
då är hans diktning sparsam i bredd med de flesta samtidas. Han hade varken
Hjalmar Söderberg.
Självporträtt. Tillhör fru Eugénie Söder-
berg. Stockholm.
garna och vattnen av centaurer och nymfer, riddare och jungfrur
lustvandrade i solnedgången, och åter en gång stod Visan själv med
vidöppna ögon, klara av den långa sömnen, i folkets mitt och sjöng
som hon icke hade sjungit på hundra
poesi, dess rytmer och ord smögo sig in
aven i de vers han själv satt och petade
med i skymningen, och likväl var honom
allt detta så besynnerligt främmande.
Världen var ju likväl densamma som
förut, allt gick sin vanliga gång, och ingen
seger var vunnen — var tiden inne att
sjunga? . . . Skulle det icke ännu en gång
hunna komma en man, som icke sjöng,
utan talade, och talade tydligt!» Hjalmar
Söderberg talade och talade tydligt. Men
han hade icke det eggande och ledande,
han var icke någon reformator som kunde
kasta sig in i handlingarnas stridsvimmel,
han hade icke den tro på människorna
°ch på framtiden som kräves för den
»menneskeåndens revoltering» Ibsen och Georg Brandes drömt om och
som var åttiotalets innersta patos. Det är ett trött, besviket åttiotal
som lever i hans verk.
Martin älskade denna
fe?i
iL ;
If
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
