Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nittiotalets realister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han både den klara, exakta stilen och den fulländade behärskningen
av novellens teknik. Och Anatole France stimulerade hans ironi,
hans upptäckarglädje då det gällde mänsklig dumhet och hans hat
till kyrkan och prästerna. Men France visade honom också den lit-
terära form, som skulle bli hans — den form där berättelsen nästan
intet har att betyda, men tankarna och reflexionerna äro huvudsaken.
Tor Hedberg förutspådde 1899 i en uppsats om France romanens
död: »Skola vi egentligen behöva denna den uppdiktade fabelns långa
°ch besvärliga omväg för att komma författaren in på livet och höra
vad han har att säga oss? Kan han icke, som Anatole France här
(i Pierre Nozière) gjort, säga oss det helt direkt, utan denna stora
apparat av mer eller mindre förfalskat liv? Helt visst kan han det,
men det är svårt, svårare än att skriva romaner, ty man måste först
hava något att säga.» Det är talat ur Hjalmar Söderbergs hjärta; han
säger tio år senare nästan detsamma i Hjärtats oro: »Egentligen
skulle jag skriva en roman, men jag orkar inte med det. Jag har
börjat på en, men den intresserar mig inte . . . Att skära sig själv i
remsor och småbitar och av bitarna lappa ihop figurer: en tjänste-
man, en läkare, en murvel, en politiker och så vidare . . . Jag orkar
mte längre med den komedien. Att leka med dockor: inte är det
något göra för en man på fyrtio år. Jag orkar inte längre sitta och
knåpa med »komposition» och sådant. Jag skriver bara helt enkelt
ner vad jag tänker.» Hjalmar Söderbergs verk äro fyllda av det han
tänker — icke blott Hjärtats oro utan också Martin Bircks ungdom,
Den allvarsamma leken och novellerna och kåserierna.
I Förvillelser, förstlingsboken, spela emellertid tankarna icke ännu
nagon roll. Och människorna där äro icke heller märkliga eller skar-
pare individualiserade, varken Tomas Weber, som samtidigt har för-
hållanden med handskbutiksflickan Ellen och med familjeflickan Märta
Brehm och skriver en falsk växel och skjuter sig en skråma i kind-
benet, eller Märta eller Ellen eller Tomas’ syster Greta eller den deka-
dente esteten Johannes Hall, vars ättelängd — som Böök påpekat —
tydligt går till Herman Bangs bleka och intressanta gestalter. Men
hur vagt och allmänt hållna de än äro finnes det dock hos dem alla
nagot av nyfiken, livshungrig ungdom som kastar sitt skimmer över
boken. Och deras lek med kärleken slutar trist som den alltid gör
det i Söderbergs böcker. Men framför allt är Förvillelser en Stock-
holmsskildring. Hjalmar Söderberg var Stockholmsbarn och han har
uPplevat sin stad så intensivt som ingen före honom, knappast ens
Strindberg. Förvillelser är fylld av skarpt sedda och ypperligt åter-
fl!vna bilder av Stockholms gator och teatrar och kaféer och hem och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
