Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nittiotalets realister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
418
— 1 v t ‘.U U £ M l j
»I
v* 9
man och Arvid Stjärnblom är icke den som kan hålla henne kvar.
I skådespelet Gertrud hade Söderberg redan antytt ett öde som Ly-
dias. När Gertrud förstår att Gabriel Lidman längtar från kärleken
till sitt verk — denna tanke som spelat en roll också i Ibsens och
Per Hallströms diktning — dödas hennes möjligheter till lycka, och
när hon sedan söker kärlek, söker hon den där hon icke kan få den.
Men Lydias öde blir mörkare och hon sjunker djupare.
Den verkliga episka fantasien och episka rytmen äger Hjalmar
Söderberg emellertid icke. Och ingen av hans större berättelser, icke
ens Doktor Glas, är ett i enskildheterna fulländat verk. Men som
novellettberättare är han otvivelaktigt Sveriges ypperste. I det lilla
formatet behärskar han fullkomligt sina linjer och nyanser; där visar
han sig — i de bästa sakerna — som den suveräne artisten. Han
får i Tuschritningen fram sin övertygelse om det hopplösa i att spörja
efter vilken livets och världens mening är, han ger sitt prästförakt
en vasst tillspetsad udd i Nattvardens sakrament, han tecknar med
några snabba drag livsöden i Pälsen och i Blom, han ger i Kyssen
en spirituell, ironisk liten bild av ungdomlig erotik, han formar i En
grå väst eller rättvisan i München av en ren bagatell en ypperlig
historia. Och han har många känslonyanser, som göra att dessa sffla
novelletter aldrig bli enformiga: satir, hån, medkänsla, ömhet. Det
är icke många svenska författare, som fått spiritualitetens och kvick-
hetens gåvor, som mest höra fransmännen och danskarna till, rnen
Hjalmar Söderberg har dem.
Hjalmar Söderbergs diktning har intet frodigt och rikt. Den stängeS
liksom hans väsen inom fasta, skarpa gränser. Han kan icke för
sänka sig i livets rinnande ström och låta den befrukta sin diktning’
Han är den ensamme, som alltid förblir åskådaren. Han kan id<e
känna glädje över verklighetens brokiga skiftningar, utan han ser
blott dess hårdhet och dess meningslöshet. Han kan känna med
känsla med människorna, men hans medkänsla förenar icke honom
med de andra som Hallströms, utan han förblir ensam som förr. D
hela sin läggning är han intellektualist. Hans stora passion är san
ningen. Och sanningen söker han med sin klara, kyliga tanke. Lan
kens värld är för honom liksom för Martin Birck förmer än handln1
gens: »Men den, vars tyngdpunkt ligger i tanken, hans liv kan khp
pas av när som helst och är dock som ormen i folktron: det levef
lika fullt, det har sitt värde också som fragment, ja, det har nog3
räknat
ment.
något
aldrig givit sig ut för att vilja vara något annat än ett
Ty den, vars tyngdpunkt ligger i tanken, kan icke sätta -SG
mänskligt mål före, eller om han stundom gör det, då är de
frag’
i |
f I
r i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
