Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nittiotalets realister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oväsentligt och likgiltigt, och det har ingen betydelse, om han når
det eller förfelar det.» Både han och hans människor tänka också
mer över livet än de leva det.
Framför allt tänker han över religionen och över kärleken.
Till religionen återkommer han passionerat. Han är icke tvivlare,
utan kategorisk förnekare. Han står på åttiotalets naturvetenskapligt
ateistiska ståndpunkt. Och han skänker med sin ironi — liksom
Anatole France — de vapen han hämtar ur åttiotalets arsenal en ny
skärpa. Men hela hans polemik är rent rationalistisk. Han söker
*cke någon psykologisk eller kulturhistorisk förklaring av religionen,
utan bekämpar blott kyrkoläran som oförnuftigt nonsens och dess
förkunnare prästerna som hycklare. Man kan känna en estetisk njut-
mng av att se den elegans med vilken han sätter in sina pilar i den
punkt han siktat på, men man kan icke känna något djupare intresse
för själva stridens innebörd. Det är blott periferiska utanverk den
gäller, som givits till spillo av alla intelligenta försvarare. Redan
Levertin anmärkte på hans benägenhet för »försenad polemik» i reli-
giösa ämnen.
Men i det verkliga centrum av hans tänkande och hans diktning
står kärleken. Och i det han tänker och diktar om den uppenbarar
S1g klarast och fullständigast hans personlighet. Tanken och kärle-
ken äro för honom de två värden livet äger. Men den verkliga stora
kärleken, som kan helt förena två människor och skänka dem den
Verkliga lyckan, finner han aldrig. Fattigdomen hindrar dem, som
älska, att få varandra då de äro unga. Och då de blivit äldre
har livet fläckat dem. Dessutom smutsar den allmänna uppfattnin-
gen kärleken. »Men här i landet är egentligen all kärlek — till
vänster hand», säger Gabriel Lidman i Gertrud. »Något som skall
hållas nere — i en undre våning. Något fult. Och något att skratta
at- Svensken bär ensam bland alla folk sin kärleksring på vänster
hand.» Hjalmar Söderberg talar öppnare om det sinnliga i kärleken
an man före hans tid hade gjort det i svensk dikt. Men kärleken
ar för honom icke endast sinnlighet, den är både sinnlighet och själ.
Let är blott det att den aldrig får fullt förverkliga sig så. Och så
kommer han till Gabriel Lidmans berömda trista valspråk: »Jag tror
Pa köttets lust och på själens obotliga ensamhet.» Livet blir ensam-
hut, tomhet, intet mer. Och han tror inte på någon hjälp för
detta.
Men orsaken ligger icke blott, som han tyckes mena, i livets all-
’Uanna lagar utan också och mest i de personers natur han tecknar,
fugen har handlingens mod, ingen har den stora, starka lidelsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
