Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nittiotalets realister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de armas
milda tal
sista.
Bo Bergman värjer sig dock icke mot livets hårdhet endast
att försänka sig i hemmets och hemstadens idyllvärldar. Han
också en annan väg, som för honom till höjder ovanför den
grå värld som omger honom. Han bär inom sig en stor gåva,
lyfter hans liv ur meningslösheten och ger det ett mål.
Rikast kommer samkänslan med livet fram i hans dikter om barn och
kärlek och hem, stilla, veka dikter som Lillebarn, Barnvisa, Hennes
ord och Vinterkväll. Kölden ute i världen gör blott att den egna
härdens värme förnimmes starkare:
Så får vintern komma, värmen
har jag bundit i ett tag
som en brasa bakom skärmen.
Lyckan för en man som jag
är ej larm och lusteldslågor,
icke färd på vårens vågor,
det är tålamod och lugn,
litet lugn åt tankesvärmen
och en saga vid en ugn.
(Sången om lyckan.)
Hans dikt har icke håg för de stora upptäcktsfärderna, som föra till
det främmande och exotiska, och hans naturkänsla sluter icke några
vida områden i sin famn. Men för den del av den yttre världen,
som han är verkligt förtrogen med, födelsestaden, har han en fint
artistisk och känslig blick. Än svepes den i hans dikter i november-
dagens grå dimmor, än glimma slottets rutor i vårdagens solsken.
Han vet hur tungt grändernas folk har det, men han vet också hur
litet det behövs för att även här trolla fram sommarglädjen: »och
tack från åkarkampen, som du gav — en kvist att blada av, — en
ruska grönt i selen.» Hans hjärtas Stockholm är dock icke den mo-
derna storstaden, utan liksom Levertin älskar han framför allt det
gamla, idylliska Stockholm, som har traditioner och patina från Bell-
mans dagar.
Men
genom
känner
tunga,
som
misstänksamt tvivelsjuk och hur reserverad han än annars kan vara,
så äger han dock en fast övertygelse om diktens värde och diktar-
kallets helgd. Redan i Marionetterna bekänner han, att dikten är hans
livs verkliga innehåll:
visa sin lust att prisa,
harmas, läka, lena
kval med ett ögas
— brista lätt i det
Så skall livet gå.
(Människornas ögon.)
424
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
