Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nittiotalets realister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den tredje diktsamlingen känner man igen ett Ibsenmotiv, Lysræd’s
skildring av ynglingens nattskräck och den mognade mannens dag-
angest. Av Snoilsky och av de franska parnassdiktarna har han lärt
s*g precisionens, klarhetens, den begränsade, ofta epigrammatiskt till-
spetsade kompositionens och symbolernas konst. Rätt ofta begagnar
han också deras speciella form sonetten. Däremot tyder intet på att
han mottagit några intryck av den rikare, fylligt svällande engelska
lyriken, som betydde så mycket för Levertin och Fröding.
Livets hårdhet och fattigdom är den genomgående grundtonen i
Bo Bergmans dikt. Ibland ljuder den som tung och bitter resigna-
tion, ibland som förtvivlad, hetsad ångest. Och bakom livet väntar
endast döden, gropen, mörkret. Han har ingen religiös eller meta-
fysisk tro, och han hoppas icke på någon uppfyllelse av våra dröm-
mar och vår längtan. Den första diktsamlingen börjar med den över-
lägset självironiska dikten om marionetterna, som en gång skola samlas
1 Vår Herres leksakslåda, och den slutar med den trötta, trist allvar-
liga dikten till Mor Jord:
Ännu söker mannen kvinna, kvinnan man,
men av stel förtvivlan deras ögon brinna,
och de ropa som i töcken till varann
och få aldrig svar och snyfta och försvinna,
när det lilla livets irrlopp är fullkomnat.
Stora tysta mörker, fött av evighet,
allas vagga du och allas bår som väntar,
giv nu mor de bästa drömmarna du vet,
tills den snåla dagen på gardinen gläntar.
Stilla, barn, med edra trätor. Mor har somnat.
8Det lilla livets irrlopp» — hur fjärran äro vi icke från de verkliga
n,ttiotalsskaldernas livsdyrkan! Finner man hos dem en viljans och
känslans heroism, som låter allt det stora hos människan flamma upp
1 en mäktig låga, så finner man i stället hos Bo Bergman den
heroism, som utan att blinka ser människans atomartade obetydlighet.
Men om han också aldrig helt slipper denna känsla av ödets kalla
likgiltighet för människorna så finnes det dock stunder, då hans dikt
fylles av livets värme och strålar av solljusets lätta klarhet:
Klara skola människornas ögon vara.
Stilla skola de lysa i lyckans lilla
korta minut, innan lyckan är borta,
spegla dagar och moln som segla
blå eller vintergrå,
låga av liv och våga
423
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
