Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nittonhundratalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jordisk, helig mystik. Men småningom blir skönheten för honom
nagot allt mera absolut och ideellt. Sedan barndomen var han för-
trogen med Stagnelius, som för honom — vid sidan av Ola Hansson
~~ betecknade det högsta den svenska lyriken nått. Hos honom
hade han gjort den första bekantskapen med platonismens idévärld
°ch med den evigt otillfredsställda längtan efter den rena skönheten.
Denna längtan kände han också i sitt eget innersta. Och då han
sedan gjorde bekantskap med Platen och Hölderlin fann han också
hos dem en extatisk, antikinspirerad skönhetsdyrkan. Melodier i skym-
ning inledes med en Tillägnan till Plåten, och några dikter där hylla
Hölderlin. I dem fann han sina närmaste själsfränder. Och de bli hans
vägvisare till antiken, som han tillägnar sig så djupt och personligt
som bland svenska skalder annars blott Stagnelius och Tegnér det gjort.
Denna brinnande skönhetslängtan blir den stora känsla, som bär
hans följande diktsamlingar Elegier (1903), In Candidum (1905), Havets
stjärna (1906) och Dithyramber i aftonglans (1906). Det finnes idem
en skarp dualism, en våldsam spänning mellan de olika polerna i hans
själstillstånd. Å ena sidan gripes han av en förtvivlad tröstlöshet i de
Ogonblick, då han blott känner livets tomhet eller hårdhet och endast
ser dess ohyggliga fulhet, koncentrerad i bilden av storstaden Berlin,
där han levde många år. Men i andra stunder, då skönheten uppen-
barar sig för honom och sången fyller hans själ, sväller hans sinne
av jublande hänryckning. I jordisk form framträder skönheten fort-
farande för honom i naturen, men framför allt och renast i gosse-
gestalten, som han dyrkar med samma kärlek som antiken gjorde
det. Detta är dock endast en återglans av den stora, överjordiska
skönheten, till vilken han trånar. I hans inspirerade stunder upplyser
dess ljusglans hans själ:
Blåa strand i eterns hav!
Se, träden bada med glänsande grenar
och sträcka sig i det vita ljuset.
Mitt hjärta är som de knoppande träden,
när du, guden, är i mig,
och som en blomma som har vaknat och skall slå ut,
Ijustörstande,
i längtan lyftande sig.
O hur omvärver du mig med sval och ren doft,
o hur sjunger till stegen av min vandring,
om ock jag går i den bullrande heta stadens kvalm och vimmel,
morgonblått, kyligt, glänsande —
havet.
(Hymn till Havet och Apollon.)
445
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
