Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nittonhundratalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Aldrig har den osläckliga skönhetstörsten och den hänförda skönhets-
dyrkan i svensk diktning ljudit starkare än i Ekelunds genomskin-
ligt klara verser. Det är en dikt framsprungen ur en brinnande
själ. Men det är också en dikt fjärran från människornas rörliga liv.
Han lever bortom tiden, vars händelser och rörelser icke beröra
honom.
Från versen övergick Vilhelm Ekelund till prosan. Antikt ideal
(1909) inleder den långa raden av hans essay- och aforismböcker,
i vilka han lika öppet som i lyriken fastän i annan form biktar sitt
innersta. De första av dem ge bakgrunden till den själsutveckling
som kommit till synes i hans diktning. Hans skönhetsdyrkan har
otvivelaktigt i sin begynnelse ett samband med sekelslutets symbo-
lism och esteticism. Det intygas även av de uttryck av beundran man
i hans diktsamlingar och i hans äldre essayböcker finner för en mängd
av de författare, som hörde till denna periods mest dyrkade gudar
■— Verlaine och Mallarmé och Baudelaire, Edgar Allan Poe och den
utom Tyskland då ännu föga kände Stefan George. Men i Antikt
ideal ser man hur han lidelsefullt bekämpat den passivt njutande
esteticismen för att nå fram till en annan, högre uppfattning av skön-
heten. I Nietzsche finner han en vägvisare, som gör honom med-
veten om vad han själv trängtar efter. Ekelund är den svenske för-
fattare, som djupast tillägnat sig Nietzsche. Dennes viljedyrkan
griper honom våldsamt. Och Nietzsche för honom vidare till den
antik Nietzsche skattade högst, till Pindaros och Herakleitos, sona
också de förhärligat viljan, striden och segern. Skönheten blir nu
för Ekelund tapperhet, heroisk vilja, och diktens styrka mätes för
honom av det mått av heroisk ansträngning den innehåller: »Det
stålljusa, hårda (dityrambiska) är högre än det romantiska, gemyts-
djupa.» Därmed får skönheten för Ekelund också ett etiskt värde-
konstnären skall icke blott återge sina stämningar, utan han skall
bekämpa allt det mörka, tungsinta inom sig, så att han förmår skapa
en dikt av ljus, strålande kraft. Det är vad antiken och några mo-
derna skalder som Platen och Hölderlin gjort, medan den moderna
dikten över huvud gått helt andra vägar. Skulden lägger Ekelund
liksom Nietzsche väsentligen på kristendomens effeminerade svag"
hetsdyrkan. Överallt i litteraturen söker Ekelund den antika linje11,
I den svenska dikten bli Stagnelius, Tegnér och Ehrensvärd de för
fattare, som mest närmat sig hans ideal.
Men från denna högspända viljedyrkan och från det Nietzsche
präglade föraktet för allt det svaga och romantiska har Ekelund
sedan så småningom nått fram till en lugnare, mer harmonisk världs
446
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
