Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nittonhundratalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
448
Österling var en brådmogen författare. Medan han ännu satt på skolbänken
tryckte han i tidningar och tidskrifter både dikter och litterära essayer — hans
första diktsamling Preludier kom ut en månad innan han blev student, och
en Lundatidning celebrerade hans studentexamen med notisen: »Svenska Dag-
bladets litteraturkritiker, herr Anders Österling, har i går avlagt mogenhetsexamen
vid härvarande Privata Elementarskola."
I Österlings tidigaste diktsamlingar, i Preludier (1904), Offerkransar
(1905) och Hälsningar (1907), finnes nog Skånelandskapet, men det är
icke det som ger dem deras karaktär. Havet och slätten skänka sin
anda åt dikterna, men de framträda mindre i precisa bilder än i dik-
ternas centrala grundton. Liksom Ola Hansson och Vilhelm Ekelund
och kanske än mer än de — ger Österling blott dagrarna och luften
och färgtonerna, dem han gärna uttrycker i tidens litet preciösa nyan-
sering: opalvit eter, bärnstensgula dimmor, safiriskt klarblå oändlighet,
fajansblå, lätt citronstänkt himmel. Det egentliga innehållet i denna
ungdomsdiktning är dock drömmarna, de vemodiga, längtande eller skön-
hetsdruckna drömmarna, i vilka han försjunkit under Kungsparkens träd,
vid Vemmenhögs dös eller under de långa vandringarna ute på slätten.
De ha sitt ursprung i den intellektuellt begåvade ynglingens vanliga
känsla av att vara ensam och oförstådd och främmande för det verkliga
liv, till vilket hans innersta dock trår, men de ha också i hög grad
färgats av hans omfattande läsning. »Så byggde jag mig en egen
värld i världen», berättar han i ett självbiografiskt fragment i Penn-
klubbens kalender 1924, »bräcklig men i viss mån oåtkomlig. Konsten
och medlidandet voro dess heliga poler och grundpelare, båda oin-
vilka man måste gå för att nå ut till landsbygden. Hans käraste tillflyktsort var
dock Kungsparken, där han bland magnoliorna, akaciorna och guldregnet läste
sina älsklingspoeter — det stänk av exotism, som fanns i hans tidigaste dikter,
var hämtat därifrån, försäkrar han. Men Österling hade också förbindelser med
det egentliga Skåne, med jorden och folket ute på slätten. Hans farbror ägde
hans farfaders gård i Vemmenhög, och där brukade Österling vistas om som-
rarna. Vid en forntida dös låg han och drömde; »om det gäller att peka ut en
fläck av jorden, där jag först började känna mig som poet, så var det förmodligen
där.» 1 Gården och dösen heter det:
Blott en stund var min
av den tid som flög
med svalornas vin
över Vemmenhög.
Men mitt väsen fick ton
av den bördiga ron,
och vart ödet mig bär,
min rot är där.
. i
!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
