Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nittonhundratalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
l
456
jordmån ur vilken hans
blir den en dikt om sin-
åtrå och dess första be-
kort förut framträtt, i att
det är den solklara, starka tanken, den eviga skönheten, den stora
djupa livskraften, som aldrig skall dö. De stores uppgift är att
svenska aktivismens lidelsefulle förkämpe, och han har slutligen funnit
sin plats i pingstvännernas skara. Hur främmande för varandra och hur
motsägande dessa olika ståndpunkter än förefalla, så bygga de dock
alla på en natur, som alltid måste helt och fullt hänge sig åt det
ideal, som för honom står som det högsta. Halvhet och tvekan och
hänsyn äro icke hans sak.
Han begynte som lyriker med samlingarna Pasiphaë (1904), Prima-
vera (1905), Källorna (1906) och Elden och altaret (1907), till vilka
nära sluta sig skådespelen i Imperia (1907) och Härskare (1908).
Dessa verk visa, hur han långt närmare ansluter sig till nittiotals-
traditionen i den svenska dikten än hans samtida i Lund. Han har
själv meddelat en dagboksanteckning från 1902, som tydligt nog an-
ger hans utgångspunkter: »Vi äro begränsade till denna världen. Jag
finner ingen orsak till ett liv före eller efter detta. Vår uppgift så-
som människor blir att hjälpa och stödja varandra på vägen, att göra
vårt liv skönare och innehållsrikare. Det är tanken, kärleken och
konsten, som skola försköna vår tillvaro. Allt vad jag innefattar 1
ordet »kultur» skall göras tillgängligare för allt fler och fler. Kultu-
ren,
och
låta denna skönhet allt djupare och mera fullständigt återspeglas för
sina
hetens ljus allt starkare lysa över världen och värma den genom att
visa allt fler och fler vägen till dess tempel. Som generalen är kam-
rat med soldaten, så är snillet kamrat med arbetsmyran. De skola
båda kämpa i samma armé, de tjäna samma konung, ljus- och skön-
hetsguden Apollo.» Dessa rader ha i sig upptagit ofantligt mycket
av den andliga atmosfären vid seklets början. Där finnes tidens reli-
giösa förnekelse och dess tro på livet, där finnes Pillen Keys kultur-
dyrkan och Ruskins skönhetsdyrkan, där finnes Heidenstams antik,
och där finnes ett försök att försona Nietzsches övermänniska med
tidens demokratiska tendenser. Det är den
första diktning växer upp. Men framför allt
nenas heta kärleksrus, om ungdomens heta
svikelser. Han tävlar med Gripenberg, som
måla den rent sinnliga passionen. Vid sidan därav ser man, särskilt
i dramerna, en beundran för nietzscheanska härskargestalter och ett
förakt för människorna i gemen. Allt detta är mycket omoget, men
det framföres med fart och schvung, blott alltför ordrikt och i sin
entonighet tröttande. Stilen är fylld av litterärt glitter, sådant tids-
smaken älskade det — ädelstenar av de mest olika slag, antika gudar
kamrater, de övriga människorna — att låta känslans och skön-
■
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
