Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nittonhundratalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4/6
ç i ly t j. £ 11 t t t-J-1
gemenskapen inom staten och världen över huvud, vilken slut-
kommer Ankarsparre att känna sig »icke längre som svensk
som människa utan vidare begränsning». Denna förkunnelse av
den och mot solen lyste handen genomskinlig som en himmel, fylld
av solsken, inuti handen. Runt omkring såg jag trädkronor likaledes
vaja för vinden. Då var det, som om jag träffats av en stöt, vilken
bländade mig. Jordens trän voro bara fjun på en ändå större hand.
Hela jorden var bara en hand på en kropp, så stor, att jag inte
kunde se huvudet och de andra kroppsdelarna. Människorna kommo
upp ur jorden och vandrade omkring på den. Men de själva voro
små världar, och ini dem fanns det små väsenden, som i tidens full-
bordan skulle stiga fram ur människorna, som människorna stigit fram
ur jorden, och dessa små väsenden skulle fara vidare upp i luften . . •
Från den stunden kan jag säga, att jag strängt taget alltid känt mig av-
skild inte bara från människorna utan från jorden, och haft lite svårt
att ta det hela på allvar. Jag har haft klart för mig, att människorna
bara äro som Panamakanalen för nya, annorlunda beskaffade väsenden,
och jag har sedermera upptäckt, att dessa mystiska väsen äro de,
som, oftast utan människornas vetskap, bestämma händelsernas rikt-
ning på jorden, därför att de bara, av allt att döma, vilja en enda sak,
få kontakt med varandra. När detta skett sprängs den gamla människan
som ett skal. Jag kan inte ge något annat skäl för denna världsbild,
— som jag sedermera döpt till totalismen — än att jag utan vidare
fick den en vårdag i början av 1890-talet hemma på gubben fars tak
på Norrstan i Härnösand. Jag kan ingenting åt saken. Den är där,
och inga skäl bita på den. Den är helt enkelt jag, och i tidens full-
bordan tvang den mig att skriva; och jag skriver aldrig om annat
än om den?-1 Redan i Borgare fick denna Nordströms högst personlig3
filosofi tydliga uttryck i inledningen om den osynliga staden, som
höjer sig över den verkliga, och i fru Unaeus’ utläggningar om hur
det ur människans hjärta, då hon dött, kommer fram en liten va-
relse, som i själva verket är den usling som ställt till allt i den män-
niskans liv. Men här och i de andra Obackaböckerna torde ansatserna
till mystik för de flesta läsare ha drunknat i floden av realistiska
skildringar och fakta eller på sin höjd bidragit till att framhäva den
på en gång godmodigt och överlägset humoristiska synen på män-
niskorna. Det filosoferande resonemanget tränger sig emellertid snart
allt mera fram i hans verk. I Ankarsparre (1912) finnes det visser-
ligen en romanhandling, men den överskyles fullständigt av den lärde
och originelle professor Wohlgemuths förkunnelse av den stora and-
liga
ligen
utan
världens enhet och samhörighet, förenad med en stark patriotisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
