Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nittonhundratalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A
4§i
31 — 30575. Illustrerad Svensk Litteraturhistoria. VII.
1
tagelser han samlat under färderna i Bergslagen. Boken är en herr-
gårdsroman. Men ingen herrgårdsroman i vanlig traditionell stil med
lugna, starka, stilla människor. Och icke ens en herrgårdsroman i
Selma Lagerlöfs stil med stora, högspända passioner och sagoluft
kring dem. Det som Hjalmar Bergman främst sett är det pittoreska
°ch bisarra hos människorna, det nyckfulla och oberäkneliga och
ögonblickliga. »Ja, det är trolleri med det», säger Jacob om Rogers-
hus. »Man går där och tror att allting är bra, och tycker, att det
just inte ska kunna bli på annat sätt. Och så ett tu tre slipper fan
lös och vänder upp och ner på allting och förvänder ens syn, så att
Tian ser små onda troll i alla vrår.» Det blir Hjalmar Bergmans
specialitet att visa, hur fan slipper lös och hur trollen rumstera. Det
Påstås, att de normala människorna i den verkliga världen äro säll-
synta undantag. I Hjalmar Bergmans värld finnas de knappast.
Överallt dras han till de underliga, egendomliga, märkvärdiga, till
”krummelurerna» för att använda baron Roger Gustaf Adolf Abra-
ham Bernhusen de Sars’ älsklingsuttryck. Det är nyckerna, hug-
skotten, impulserna ur det omedvetna som bestämma hans människor.
At de unga, åt Jacob och Blenda i Hans nåds testamente, ger det
nagot förtjusande friskt; de gamla få något av karikatyr. I ett före-
drag ställde Hjalmar Bergman en gång karikatyrkonst och kliché-
konst mot varandra. Definitionerna där blevo icke riktigt klara, men
otvivelaktigt träffade han något väsentligt i sin egen diktning, då
han karakteriserade den som karikatyr. Den framhäver det säregna,
det plötsliga, det oberäkneliga utan att beskriva och dokumentera och
förklara. Den skall överväldiga och besegra genom sitt intensiva liv.
Och det gör, ofta åtminstone, hans konst.
Han fortsatte sedan sina Bergslags- och Wadköpingshistorier i Vi
bookar, Krokar och Rothår (1912), Loewen-historier (1913), Komedier
1 bergslagen (Två släkter 1914, Dansen på Frötjärn 1915, Knuts-
niässo marknad 1916), Mor i Sutre (1917), En döds memoarer (1918),
Harkurells i Wadköping (1919), Herr von Haneken (1920), Farmor
och Vår Herre (1921) och Eros begravning (1922) för att slutligen
ge dem en epilog i den tydligen till stor del på egna, verkliga upp-
levelser byggda Jag, Ljung och Medardus (1923), vars barn- och ung-
domsskildring tävlar med Lille Karl, Martin Birck och Tomas Lack —
då han senare återvänder till trakten som i Flickan i frack är det flyk-
dga besök utan större litterär betydelse. Det är en myllrande värld
av människor från gångna och samtida dagar han kallar fram. Släk-
ternas trådar tvinnas om varandra under århundraden i bok efter
finner man olika medlemmar av släkterna Markurell, Brenner,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
