Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nittonhundratalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verk. Och romanen får en genial inre balans genom mot-
mellan den starke, primitive, hänsynslöse, oslipade Mar-
den fina, gracila, psykologiskt intuitiva fru de Lorche, vilka
båda ha det gemensamt att de stå utanför och ovanför
Loewen, Seidel, Bourmaister, Battwyhl, de Lorche o. s. v. Hur skarpt
de enskilda individerna än tecknas och hur åskådliga scenerna än äro
flimrar det dock ofta för läsarens ögon, då denna mängd av personer
drar förbi. Tonen växlar från det dystert ohyggliga till det ljust
gäckande. Men alltid återfinner man samma uppfinningsgåva och
samma berättarglädje. De mest betydande verken äro Herr von
Haneken, Farmor och Vår Herre, Jag, Ljung och Medardus och
framför allt — mästerverket Markurells i Wadköping. I dem alla
ser man, hur Hjalmar Bergmans konst att teckna människor fördju-
pats. »Krummelurerna» ha bevarat sin tillspetsade individualisering,
men den har från ytan trängt allt längre in i deras väsen, och mario-
netterna ha fått kött och blod. Pikareskromanen Herr von Haneken
skildrar en förträfflig svensk Don Quixote-typ, som besatt av sina
egna fantasier och lögner lyckas suggerera ett helt badortssamhälle
att det har att motse ett besök av konungen. Till slut står han
dock avslöjad i all sin ömklighet, och hans stora fyrverkeri, som icke
brinner av, blir en symbol för hela hans personlighet: »Allt var gj°rt
på det finurligaste sätt, vilket också visade sig. Carlander såg kanske
själv, att där var romerska ljus, kungakronor, solar och stjärneregn
alldeles som jag beskrivit och förutsagt. Nej, felet var egentligen
det allra obetydligaste. Jag hade glömt tändsatsen.» Farmor i Far-
mor och Vår Herre är en kraftig och stark gestalt. Det är hon som
genom sin viljestyrka och klokhet uppehållit det Borckska huset. Men
plötsligt står hon för oss som en tragisk gestalt, då det visar sig att
allt detta, som varit hennes stolthet, av hennes barn tolkas som kär-
lekslöshet och hårdhet. Men den rikaste och mest levande bland
dessa romaner är dock Markurells i Wadköping. Där har miljön,
småstaden, en större konkret verklighet än i något annat av Hjalmar
Bergmans
sättningen
kurell och
emellertid
den skematiska sociala korrekthetens råmärken. Hos dem välla käns-
lorna fram ur det mänskligas djupaste källor. Markurell är både 1
romanen och i det skådespel Hjalmar Bergman senare gjorde av den
en av de mest levande människor den svenska litteraturen äger. Och
hans förtvivlade smärta, då han fått veta att Johan icke är hans son
utan häradshövding de Lorche’s, bryter fram med en gigantisk, över-
väldigande, animalisk och dock djupt mänsklig ursprunglighet.
Från Wadköping flyttade Hjalmar Bergman till Stockholm i romanen
Chefen fru Ingeborg (1924), också den ett av hans mästerverk. FrU
482
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
