Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nittonhundratalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
< :
■
486
I
v
föddes människa — jag levde clown —- jag sålde mitt hjärta — jag
dog fattig —.» Till yttermera visso kompletteras den av en annan
devis, i vilken Hjalmar Bergman ger hela sin tomhetskänsla: »Lagret
utsålt — affären upphör. Jac Tracbac Syndic Lmtd.» Det blev
hans diktnings epilog. Han dog några månader efter det Clownen
Jac utkommit, den i januari 1931.
Hjalmar Bergman är bland nittonhundratalets svenska författare den
som haft den rikaste fantasien och den mest flödande berättargåvan.
Han har läst mycket och tagit intryck av olika författare och rikt-
ningar. Han har lockats av sagoberättarnas fantasier i Tusen och
en natt, han har funnit något med sin egen syn på världen besläktat
i Anatole France’s skeptiska ironi, han har beundrat de stora män-
niskoskaparna Dickens’ och Balzacs förmåga att dana världar, myll-
rande av olikartade gestalter, han har kanske mer än till någon annan
känt sig dragen till Dostojevski, som — för att citera Böök — hade
samma »sinne för extaserna och avgrunderna, för det tvetydiga och
skrämmande, för de osäkra dubbelbelysningarna och de sjuka tvångs-
tankarna», och det nyckfulla och överraskande i hans människors
viljeliv erinrar ibland rätt mycket om Hamsuns gestalter, som ju, även
de, leda en gren av sin ättelängd till Dostojevski. Bland svenska
författare erinras man ibland om Selma Lagerlöf, som liksom Hjal-
mar Bergman begagnat sig av Bergslagstraditioner, och ibland om
Ludvig Nordström, med vars skildring av Obackas utveckling Berg-
mans teckning av Wadköpings historia har likhetspunkter. Men Hjal-
mar Bergman bevarar dock alltid sin särskilda mycket utpräglade egen-
art. Den litet överlägset roade åskådaren av livets nyckfullhet och
brokighet, som de första böckerna visade, träder allt mer åt sidan
för en människa, som lider och ängslas och ångestfullt söker en me-
ning med livet. Men han söker den fåfängt. Om det finns en för-
syn, så har den inte mycken tid att ägna människorna. Han vet att
människorna måste vilja och sträva för att icke bli slappa kräk, men
han vet också, att viljandet och strävandet dock slutligen icke leder
till målet. Fadern Arnberg i En döds memoarer har satt in alla sina
tankar på att en gång kunna återköpa släktgodset. »Jan», säger han
till sin son, »om jag inte haft denna fixa idé, om jag inte klängt
mig fast vid den med hjärna och hjärta, med kropp och själ, så hade
jag varit förlorad. Jag hade inte haft makt över mig själv. Jag hade
drivit omkring som ett flarn, följande varje strömdrag. Varje främ-
mande vilja, som kommit i min väg, hade haft mera makt över mina
handlingar än min egen vilja. Jag hade icke haft någon vilja. Jag
hade haft mina nycker, mina begär, mina infall. Det är dåliga styr-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
