Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Finlands nittonhundratalsdiktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FINLANDS NITTONHUNDRATALSDIKTNING
Inledning.
I Finlands svenska diktning bildar sekelskiftet en än skarpare
gräns än i Sveriges litteratur. Topelius och Tavaststjerna hade
dött 1898. Den ende författare, som verkligen förmedlar
övergången från 1800-talet till 1900-talet, är Mikael Lybeck. Men
hans litterära genombrott skedde först 1900. Ungefär
samtidigt framträdde en ny diktargeneration: Mörne debuterade 1899,
Procopé och Tegengren 1900, Gripenberg 1903. Den svenska dikten
i Finland ljöd åter så rikt som den icke ljudit sedan den stora tiden
kring 1800-talets mitt.
Denna diktning sammanhänger till stor del nära med de politiska
händelserna. Russifieringspolitiken begynte på allvar med Bobrikoffs utnämning till
generalguvernör 1898 och med februarimanifestet 1899. Sommaren 1904 stupade
Bobrikoff för Eugen Schaumans skott. Den politiska storstrejken i november
1905 återgav för några år Finland åtminstone en del av den självstyrelse
februarimanifestet berövat det. Men snart begynte förryskningen åter än mer energiskt
än tidigare. Det ryska våldet väckte en kraftig reaktion hos Finlands folk.
Landets fulla självständighet hade efter 1899 småningom blivit den framtidstanke,
som behärskade särskilt de yngre generationerna, och den förverkligades slutligen,
formellt hösten 1917 efter den ryska revolutionen, men faktiskt först efter det
röda upproret och frihetskriget våren 1918. De två decennierna mellan 1899 och
1918 voro emellertid också socialt en häftig brytningstid. I den
enkammarrepresentation, som efter storstrejken 1905 ersatte fyrståndslantdagen, fingo socialisterna
ett större inflytande än någon väntat sig. Den finländska socialismen närmade
sig sedan allt mer den ryska bolsjevismen, tills de tillsammans under det röda
upproret sökte genomföra en kommunistisk revolution också i Finland.
Enkammarrepresentationen betydde emellertid även att det svenska elementets politiska
betydelse i Finland väsentligt försvagades. Och som följd därav blev det
uppenbart att svenskarna icke längre kunde behålla den ledning de dittills på alla
områden innehaft i landet. Känslan att tillhöra ett för sin existens kämpande
mindretal ger sin mörka färg åt nästan alla de svenska skaldernas diktning.
De unga generationerna skapade sig egna litterära organ i tidskrifterna Euterpe
(1902—1905) och Argus (senare Nya Argus; från 1907), som främst fingo
betydelse genom sin litterära kritik. Den inflytelserikaste kritikern var Werner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:54:29 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/7/0592.html
