Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finlands nittonhundratalsdiktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Söderhjelm, som till åren visserligen var betydligt äldre än de övriga Euterpe- och
Argusförfattarna, men dock stod dem mycket nära. Strindberg, Heidenstam,
Levertin, Fröding, Karlfeldt och Hjalmar Söderberg ställdes under 1900-talets första år
främst i dessa kretsar. Fransk litteratur lästes mycket, mer än i Sverige uppgav
Levertin vid ett besök i Finland 1905; mest beundrades Anatole France, men
också Baudelaire, parnassdiktarna och symbolisterna voro uppskattade. Av tysk
litteratur lästes huvudsakligen Nietzsche, av engelsk ganska litet. Den skeptiska,
esteticistiska, flanöraktiga andan hade ett ganska starkt grepp kring sinnena, men
den fick en kraftig motvikt i de politiska intressen, som Finlands läge med
nödvändighet framkallade. I dem har den handlings- och viljedyrkan sin grund,
som framträder hos flera av de finländska skalderna. Bergsons filosofi, som i
Sverige betydde så mycket för reaktionen mot flanörpassiviteten, har däremot
icke haft någon inverkan på den finländska dikten.
Tidens skönlitterära författare voro — utom Mikael Lybeck —
nästan alla främst lyriker. Någon motsvarighet till romanens
uppblomstring i Sverige under åren före världskriget äger Finlands svenska
litteratur icke. Den enda mer anmärkningsvärda skildringen av
Helsingforsmiljön under 1900-talets första decennium är Gustav Alms
(Richard Malmbergs) berättelse Höstdagar (1907), som skarpt och
kallt ironiskt tecknar det unga finska släkte, som föresatt sig att
tränga svenskarna i Finland åt sidan; först i Fångstmän (1924), en
samling noveller från Österbotten, visade han dock verkligt vilken
diktande och gestaltskapande fantasi han ägde. Till den
finlandssvenska prosans mästare måste emellertid räknas en författare, vars
verk vad ämnena angår ligga utanför den egentliga diktens områden.
Det är kemisten och journalisten Gustaf Mattsson (d. 1914). I sina
reseskildringar och kåserier visar han icke blott en ypperlig
iakttagelseförmåga, en vidsynt mänsklighet och en frisk humor, utan också
en stor stilistisk förmåga att återgiva de mest skiftande stämningar
och tonarter. Hos honom har den finlandssvenska prosan frigjort
sig från det litet tunga och stela och abstrakta, som tidigare nästan
alltid vidlått den — Topelius var det enda stora undantaget. Men
ända fram till världskriget ter sig den finlandssvenska prosadiktningen
fattig i bredd med lyriken. Det är i lyriken både de enskilda
författarindividualiteterna och de allmänna tids- och folkstämningarna
klarast och fylligast komma till uttryck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
