Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finlands nittonhundratalsdiktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
marna och resa sig igen, den andra med modet att upprätt mota
sitt öde och hålla ut till det sista.» Men det är icke blott innehållet
som ger denna diktsamling dess lödiga, tunga vikt. Lybeck har ut-
vecklat sin stil allt längre i riktning mot det korthuggna och beto-
ningstunga. Versen är sällan musikalisk, men den är vanligen i god
mening deklamatorisk.
Denna samling blev i huvudsak hans avsked till lyriken. Först
våren 1918, efter det röda upprorets slut, utgav han en liten dikt-
cykel Dödsfången, där han låter en döende krigare uttala sitt hatfyllda
förakt för krigets meningslösa förstörelse. Han ser blott det ohyggliga;
ingen heroisk bragdtörst, ingen hänförelse för ett mål, ingen mänsklig
kamratskapskänsla lyser upp det. Det enda, som moraliskt håller
honom uppe, är den stolta pliktkänslan, som bjuder att trots allt med
modigt sinne och klara tankar gå döden till mötes. Det är något av
samma ton som i den europeiska litteraturens senare krigsskildringar.
Efter den tredje diktsamlingen skrev Lybeck sitt första skådespel
Ödlan (1908). Redan i Den starkare hade mycket visat hän på en
dramatisk form: handlingens och tidens koncentration, de verknings-
fulla scenerna, replikernas stora roll, de fast och åskådligt modelle-
rade personerna. Nu tog han steget ut. I Ödlan är sinnlighetens
livsförödande makt den centrala tanken. Alban, en svag, nervös
yngling med något av dekadentprägel över sig, står mellan tvenne
kvinnor, den skygga, osjälviska Elisiv och den hänsynslösa, beräk-
nande och sensuellt eggande Adla. Adla driver Elisiv i döden och
tror sig ha vunnit Alban, men i segerns ögonblick dödas hon av
Alban. »Allt det sinnliga, begäret enbart, det skiljer själarna», säger
Alban. Stycket är till formen byggt efter Ibsens modell. Men också
idéerna och personerna föra sin ättelängd upp till hans dramer, sär-
skilt till Rosmersholm och till Hedda Gabler, närmast kanske dock
genom förmedling av Björnsons Ibseninspirerade Laboremus. Med
dessa drag har Lybeck emellertid även, dock utan riktig framgång,
sökt förena Maeterlincks musikaliska stämningssymbolism. Ödlan blev
trots de klart tecknade personerna icke något helgjutet verk.
Det följande skådespelet Dynastien Peterberg (1913) har en helt
annan karaktär. Där har det av tidsförhållandena i Finland fram-
kallade hatfyllda intresset för det ryska tagit sig ett uttryck. Stycket
berör dock icke direkt några politiska frågor. Men det skildrar med
gränslöst förakt i kammartjänaren André Peterbergs gestalt den kry-
pande, ryggradslöse lycksökaren, sådan typen i kejsardömets RysS’
land utvecklats till sin fulländning. Allt symboliskt är här försvun-
net, skildringen är rent realistisk. Men den bäres av en stark etisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
