Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finlands nittonhundratalsdiktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•ndignation, som visserligen icke bryter ut i några häftiga ord, men
som utgör bakgrunden för den iskalla ironi, med vilken huvudperso-
nen behandlas. Av Lybecks skådespel har detta haft den största
framgången på scenen. Efter den ryska revolutionen återvände han
1 Den röde André (1917) till samma motivkrets. Det är denna gång
ruttenheten, vildheten och hatet i Rasputins och revolutionens Ryss-
land han velat få fram. Men han har icke här lyckats skänka någon
enskild gestalt samma liv som André Peterberg ägde i det förra
stycket, och han har icke heller lyckats få in i dramat något verk-
ligt intryck av hela det svällande ryska kaoset.
Mer betydande som diktverk än någotdera av dessa skådespel är
det mellanliggande Bror och syster (1915). Över den gode, heder-
lige, naive drömmaren Per Ennius’ och hans systers hem vilar något
av samma varma poesi som över Lybecks lyriska hemdikter. Hade
Dynastien Peterberg givit uttryck åt hans vämjelse över allt det låga
1 människonaturen så uttrycker Bror och syster främst glädjen över
det rena och fina hos människan. Per Ennius, som i all sin begräns-
mng dock slutligen står fram med en godhetens heroiska glans kring
S1g, är väl den yppersta gestalt Lybeck någonsin skapat. Men levande
ar också systern, vars förhållande till en hänsynslös konstnärsyng-
ling för övrigt erinrar om Gertruds till Erland Jansson hos Hjalmar
Söderberg.
I Schopenhauer (1922), scener ur Schopenhauers liv utan någon
dramatisk enhet eller spänning, kastade sig Lybeck åter in i en helt
ny värld. Stycket hade icke några betingelser att göra sig på sce-
nen, och även vid läsningen verkar det i åtskilligt otillgängligt
Och bisarrt. Men otvivelaktigt ligger det mycket personligt känt
bakom det, ehuru Lybeck låtit det framträda blott genom mediet av
Schopenhauercitat. Han har gripits av många drag han funnit hos
den tyske filosofen: av hans ensamhetskänsla, av hans medvetande
°m kallets plikt och kallets tyngd, av människoföraktet, av tanken
att han för sitt verk offrat allt annat. Blott en verklig tröst för alla
bdanden och offer finnes — döden, nirvana. »Livsnuet är ett mörkt
moln, mörk glider dess skugga över solbelysta fält.»
Raden av Lybecks skådespel avslutas med Domprosten Boman
der (1923). Lybeck har där återvänt till de etiska och religiösa pro-
blemen. Bomander har brutit med kyrkan, men icke med kristen-
domen, sådan han fattar den. Hans moraliska känsla har upprest
S1g mot den kyrkliga försoningsläran, enligt vilken en annan kan
bära vår skuld; han fordrar att människan själv skall bära följderna
av sina handlingar, och själv vill han lida för vad han brutit. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
