Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finlands nittonhundratalsdiktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
496
_11 Un tu t
är något starkt och myndigt över honom, fastän han varken intel-
lektuellt eller moraliskt fullt når de proportioner Lybeck velat giva
honom. Men grundtankarna om det personliga ansvaret och om
plikten att självständigt bilda sig en övertygelse höra samman med
det centralaste i Lybecks idévärld — och med Ibsenarvet hos honom.
Parallellt med denna dramatiska diktning gick en berättande prosa-
diktning. Lybecks. första prosaverk efter Den starkare var Tomas
Indal (1911). Han återvände här till småstaden, som han tidigare
skildrat i Allas vår Margit, men nu understryker han än mer det
instängda, idélösa och kvava. Främst är boken dock en psyko-
logisk människoskildring. Tomas Indal, som förslösat sin förmögen-
het och sitt liv ute i världen, har av ödet åter drivits till sin hemstad.
Den enda räddningen ur det hotande förfallet är hans kärlek till en
ung kvinna, men den sviker därför att denna kvinna en gång skrämts
av männens vilda begär och aldrig kan övervinna detta. Tomas In-
dal är en av Lybecks rikaste och djupaste människor. Han har den
stolthet och ansvarskänsla, som karakterisera alla personer, vid vilka
Lybecks hjärta är fästat. Han har också den stilla, dämpade ton
och den benägenhet för ironi, som höra dem till. Men han har även
den brist på beslutsam handlingskraft, som likaså är ett av deras
kännetecken. Viding låter Edit Hernmark glida bort utan att söka
hålla henne kvar, Alban i Ödlan är en helt passiv person, Schopen-
hauer har för tänkandet offrat viljan, Bomander gör mycket litet för
att positivt försona sin skuld, utan inväntar i stället ödet. Tomas
Indal säger själv: »Jag avundas alla som brukat sina krafter till det
yttersta! Likgiltigt till vad — jag avundas dem alla, alla!» Viljan
hos Lybecks gestalter räcker, när den är som starkast, till att hindra
dem från dåliga handlingar, men den förslår icke för att positivt in-
gripa i livets gång. I Tomas Indal framställer Lybeck denna vilje-
slapphet som ett för hans egen generation kännetecknande drag-
Tomas Indals avund mot handlingsmänniskorna blir till en viss grad
ett uttryck för Lybecks egna känslor inför ett yngre släktled, som
—• åtminstone till en del på grund av de politiska förhållandena
mer energiskt tog i tu med livet än hans samtida hade gjort det.
Sven Ingelet, huvudpersonen i Lybecks andra stora berättelse,
Breven till Cecilia (1920), är i mycket besläktad med Tomas Indal,
fastän vekare och svagare. Han drives i döden av sin kärlek till
den helt sinnliga och jordbundna Cecilia. Men mot sinnlighetens
värld ställer Lybeck här en annan, där allt det goda och varma fro-
das. Det är vänskapens och tillgivenhetens värld, företrädd av Sven
Ingelets vänner syskonen Minck. Över den har Lybeck kastat samma
. ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
