Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finlands nittonhundratalsdiktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kunde min stormsång tala
manligt och stolt sin starka harm,
kunde den hinna de svala
hjärtan, som vila på sömnens arm!
Men han vet, att han aldrig skall det:
Fåfängt jag tigger. Snyftande
skakas mitt bröst av bitter gråt:
alla de stolta och lyftande
ord, jag ville ge vingar åt,
stelna döda, och anden,
stormsångens ande, från mig flyr.
(Storm.)
Redan från början gör ensamhetskänslan honom till en främling i
människornas rörliga, handlande värld. Visserligen kan den krets,
som är dragen kring honom, stundom för någon tid sprängas av
kärleken — särskilt i samlingen Ny vår (1913) — eller av den varma
känslan för hemmet, men i grunden stänger den dock alltid honom
mne i sin egen slutna värld.
Hans österbottniska hembygd, där han verkat som folkhögskole-
föreståndare och bankkontorschef, blir hans diktnings ursprungsjord.
I diktbok efter diktbok vänder han tillbaka till den. Han diktar om
havet vid dess kust, ibland om dess mörka, hemlighetsfulla djup
där drunknades benrangel sakta vagga, ibland om dess oändliga still-
het och ro, han diktar om de stora slätterna, där han i vinternattens
snöyra söker sig fram mot några ljusglimtar ur ett fönster, han diktar,
också han, framför allt om ödemarken, där han söker ensamhetens
höga frid, och han diktar slutligen, och kanske oftast och helst, om
solnedgångens och sommarnattens himmel och om stjärnorna. Han
är en drömmare, och hans lycka är drömmarens lycka i en stilla, tid-
lös värld:
Där kom en främmande fågel till drömmarn en kväll också,
när stjärnorna stilla tändes i rymdernas djupa blå.
Han hörde vingesuset som en viskning ur kvällens vind;
han kände vingarnas smekning som svandun emot sin kind.
Det var kärlekens vita fågel. Dess främmande, sköna sång
klang högt i drömmarsjälen som ett jublande vattensprång.
Den kom med växande stjärnor ur rymdernas djupa blå; —
den flög med slocknande stjärnor mot rymdernas bleka blå.
(Där kom en främmande fågel till tjärnen en höstekväll...)
»
SH
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
