“la misère“, som på svenska heter elände, och om hvilken den fräjdade engelske professorn i fysiologi (läran om människokroppens förrättningar) Huxley, nyligen skref: «Det (eländet) är ett tillstånd, i hvilket den föda, värme och beklädnad, som äro nödvändiga för att blott och bart hålla kroppens förmögenheter i sundt tillstånd, icke kunna erhållas; i hvilket män, kvinnor och barn äro nödsakade packa sig samman uti hålor, hvarest anständighet är afskaffad och de allra första vilkoren för en hälsosam tillvaro äro omöjliga att ernå; i hvilket det nöje, som är inom räckhåll, blifvit inskränkt till djuriskhet och fylleri; i hvilket plågor hopa sig med samma raskhet som ränta på ränta under form af svält, sjuklighet, hämmad utveckling och sedlig förnedring; i hvilket äfven för ärlig flit lifsutsikten är en ojämn kamp med nöden och ett fattighjons graf..." Huxley tillfogar att han “anser det blott vara en klar sanning, att i hela det näringsidkande Europa ej finnes en enda stor fabriksort, som icke äger en stor befolkningsmassa, hvilkens tillstånd är just det ofvan skildrade, samt dessutom en ännu större massa, som lefver alldeles på branten af den samhälleliga afgrunden och i ständig fara att nedstörtas i densamma“. Här äro vi sålunda en underlig motsägelse på spåren: i de trakter, hvarest det nutida arbetssättet nått sin högsta utveckling, och hvarest det användes ifrigast samt tjänar till framställande af de mest häpvadsväckande massor förnödenheter, är befolkningens flertal visst ej välmående — ehuru det arbetar öfvermåttan långa dagsvärken — utan tvärtom djupt sjunket i fattigdom och elände. Tar man en järnvägskarta öfver Belgien och tyska Rhenlandet och sätter ned pennan just där, hvarest järnvägsnätet gyttrar sig tätast och sålunda förnödenhetsframställningen är lifligast — t ex. i trakten af Charleroi, Liège, Aachen, Krefeld, Elberfeld, Barmen, Dortmund o. s. v., hvarest jag under flera år varit i tillfälle anställa egna iakttagelser — kan man ock vara förvissad om, att man berör orterna för det mest hopade och hopplösa elände. Det är sålunda på intet sätt tillvaron af armod i sig själft, som här väcker vår uppmärksamhet — ty då skulle vi lika väl kunnat begrunda tillståndet bland vildarne i Eldslandet, hvarest nöd, vildhet (d. v. s. låg samhällsutveckling) och ogynsamma naturförhållanden gå hand i hand — utan det för vår